måndag 30 oktober 2017

Rukka Raukka som turist (från Ture Erikssons pärmar)

Mina världens karta
ä ingen jordens glob
Bara lilla blade
lilla bit den kalla nord
Till den Nattavaara
som ä min utlandsgräns
allting därom söder
utland ä för mig
En gången då jags ledi
jags tänka si den värld
Jags gådde Kalixvägen
jags Hakkas gå förbi
där jags förut vari
denna byn jags sitt
Jags gådde då i Skröven
stanna där en natt
gådde Kautuvaara
titta denna trakt
På vägen till den Pålkem
Flakabergi hälsa på
inte Lainijärvi
den by i sidan låg
Inte Lakaräski
där dom tågen ha
men ti Härkävuoma
dit polkovägen gå
den jags börja vandra
komma dit också
Så till Nattavaara
som ä min utlandsgräns
å ti Rassivaara
den känna jags igen
Därifrån till Rådna
å ti Råneträsk
Jags vara på den vandring
jags vara den turist
Jags bo i skogens kojan
ibland få rum i hus
Jags si Kartojärvi
jags Putsas gå förbi
jags gå Nänäsvaara
där folkor bott förut
Jags si Abborrträski
jags si Rovasvall
å jags vandra stigen
å gå ti Jutsajaur
Jag gå Allavaara
men sedan gå jags hem
jags vari runt i världen
jags ha onda ben
Jags sitt stora världen
den vara ganska stor
jags inte råd å åka
bara gå den gummiskor
Lilla bit bli långa
den bliva ganska dryg
när man bara vandra
me parkasäck den rygg
Jags Pålkem vari söder
Allavaara norr
i Österlande Skröven
i väster Jutsajaur
Så jags skåda världen
komme hem i baks
inte flugmassinen
bara gå på land
Jags gå genom skogen
jags sitt älv å sjö
ju jags vara hemma 
vila det bli skönt

Rukka Raukka

söndag 29 oktober 2017

Den stora gruvstrejken

En av de saker som farfar mest beklagade var att han redan var pensionär när den stora gruvstrejken i malmfälten gick av stapeln. Han hade ju arbetat i gruvan och gått i pension några år tidigare när det verkligen begav sig. Min farfar var radikal, kommunist, och var med och startade ett parti - den nya versionen av Sveriges Kommunistiska Parti, när det begav sig.

Men nu tänkte jag inte berätta om det, utan bara skriva av en text från den stora gruvstrejken, där en av farfars svågrar, Ture Eriksson i Gällivare, var med som en av ledarna.

Här är norsk reportagebild från pärmen där Ture är inklippt



Och här från ett tidningsreportage om Ture:




Nedan är en avskrift från 22/12 1969

Till STREJKKAMRATER:

Sent skall vi glömma dessa dagars händelser då vi upptäckt vår enighets styrka - den enighet som vi i vantro vågade tvivla på.

Vi har rest oss alla som en man till kamp för våra gemensamma krav och vi skall inte svikta utan kämpa tills segern är vår.

Kampen kan bli hård men vi är medveten om vad vi har gett oss in i. Vi står dock inte ensam utan kan räkna med både moraliskt och ekonomiskt stöd från många - många människor i detta land och andra länder. Vi har redan fått mottaga så överväldigande många bevis på sympati från alla håll så att vi aldrig för ett ögonblick behöver tvivla på utgången av vår kamp.

Kraven som vi ställer är inte stora. Vi kräver blott människovärde och mänsklig andel av de värden vi har och skapar i vår landsända.

Vi kommer inte mer som tiggare till den rike mannens bord utan nu kommer vi med vår återuppväckta värdighet och ställer krav som vi inte har någon skyldighet att pruta på.

Byråkrater och teknokrater skall inte mer topprida oss utan nu skall vi vara herrar i eget hus och visa vår förmåga att ta både ansvar och makt i det samhälle som vi bygger och bebor.

Vi ser fram mot en ljusare framtid skapad av enighetens styrka.

NU ELLER ALDRIG

Malmbergets Strejkkommitte

Ture Erikssons nedteckning av "Sista brevet från Likavara Frans"

Den här sången har jag hört många gånger men kanske inte precis hela - som den här versionen från Ture (jag tror farmor brukade censurera sista verserna):




Nu lånkt i söter jak sitta inne
tå gåmma jällivara i min minne
Prukäret jak ej klömma gann
Garhakkatåri våj Kanans lann.

Mej månka gåmpis i kalla Norten
nu gansi månka ren likka jorten
från milta ökat nu tåren rann
jak räkna gåmpis så gått jak gann.

Nu kuppe Faker å skojar Erki
Airas Ekholm å Törmän Hejkki
Erkki Ville å Rasputin
tu vet han botte bå Heikki vinn.

Men målar Artå han vara finne
han maken hava av garvat sinne
han trikka rötsprit å politur
å heka balsam å hårdinktur.

Å jalmar Åström å Välivara
te vara bojkar som halvan klara
å Åskar Anper å Isak Pjörn
men lankar Ånke var från Jörn.

Å Jalmar Voåbiå ten lata rakkarn
han para lata å särink stakkan
hon vetta kläter i natt i tak
men Jalmar ölar presis så jak.

Men målar Jonson han klara huskan
om inka penkar de finns i pluskan
han målar tavlor på liten rukk
å dåm han sälja en krona stukk.

Nå johan Söteber han leva hejsan
så hela hemman åki kolifejsa
nu Isaks särink han para kvar
me ten han leka på kamla tar.

Å gehävara han heta Hejki
han proter hava som vara Ålli
de hemma tå inkenstans
iplant få såva hos pikko Frans.

Nykkänen han sälja dvålen
Iplant te po i fatti kårten
en då sommar han fara runt
å po i latan Kröna lunt.

Fors han kå där så trekla vesten
i svarta råkken så lik så brästen
han få sömnen för månka år
och tärför såtan suka får.

Å ho han to vet stora näsa
trikka hemmis som dassen jäsa
polisen söka där gånk på gånk
men allti få de så näsa lånk.

Å poåti kalla han kå bå nasen
iplant han pliva på friar taken
han klappa slikkor i äntan små
sedan slikkorna slanten få.


Ture Eriksson - släktens diktare - två hyllningsdikter.

Ture Eriksson var farmors systers man och levde i Gällivare. Jag har just nu en samling pärmar med allt möjligt han skrivit och jag tänkte skriva av några dikter från Ture.

Den första väljer jag för att området "Sjaunja" som är ett fågelrikt lågfjällsområde som jag själv har vandrat i. Området har namn efter en familj Sjaunja av vilken en är Knut Sjaunja. Och det är till hans 60-års dag (förmodligen på 50-60-talet) som Ture skrev följande:

Längs samma trader och samma stigar
där fädrens rajder förut gått
än i dag syns Knut Sjaunja driva
hjorden upp emot Ritsemjokk

Han är en lappman, en same ättling
han fädrens yrke håller högt
och hans mål och förutsättning
är att hjorden alltid bliver skött

Lappens yrke, att renar vårda
har alltid varit Knut Sjaunjas liv
han måste vara på ständig flyttning
dit där bästa betet för renen finns

Ifrån fjällens vida vidder
ner mot skogar, berg och hed
han om hösten åter drager
längs fädrens gamla flyttningsled

Så renens vandring bestämmer takten
så får han flytta med sina djur
upp till på fjällen det bär om våren
och om hösten åter han kosan styr.

Han hatar björnen, han hatar vargen
och järven är en marodör
men en mauserkula de får i skallen
för Knut så gärna på dem tar död

Ty dessa rovdjur, renar dödar
och lappen stora skador gör
därför Knut med glädje dödar
järv o vargen och nalle bjöd

Så har hans gärning i livet blivit
att om renar hava vård
han lappens yrke trogen blivit
Knut han går i fädrens spår.

Och sen kan jag ju inte låta bli att skriva av dikten till min farfar, Edvin Berglund på 50-årsdagen (1954):

Timmer han huggit uti våra skogar
Och timmer han flottat i mången älv
Åt mången bonde han gått bakom plogen
för arbete varit hans dagliga värv

Jord han har skottat på Jokkmokksvägen
och brutit väg till Tottjingars by
Men nu har han hamnat långt under jorden
där har han knogat, och knogar ännu

För Edvin är mannen som ej kan va stilla
varken i knogat eller hemma i säng
villigt han verkar för sig och de sina
sliter och släpar från morgon till kväll

Fritidsproblemen för honom är lösta
hans fritid är stulen av mången nämnd
Att Norrländskan dynga om honom vill ösa
berör inte Edvin, han inte blir skrämd

För se Vita-Duvan, är det ej skamligt
att människor skall bo i ett så ruckligt hus
kommunen är värden, än mindre försvarligt
närsom på prästvallen bygges så stiliga hus

Norrländskan ylat "han vill dem vräka"
Edvin har sagt "Tacka för det"
och ut på backen han vill dem köra
Edvin har pekat mot prästvallen ned.

Så ondskan makter försöker förvränga
men Edvin han står uppå stadiga ben
Det ljusnar i öster när natten förändras
när dag bryter mörker och solsken oss ger

I visshet om mänskor ur mörkret skall vakna
och gå mot en ljusare framtida värld
berörs inte Edvin av den propaganda
som hyllar de rika och förakta en träl

Därför i dag när han är femtiår fyllda
jag utbringar mitt leve och leve han än
Han som sin åsikt aldrig dagtingat
han som vill verka för väl till var träl.

tisdag 17 oktober 2017

Den tavla jag inte fick - Fanny Brate

Retfullt nog fick jag inte en tavla jag precis bjöd på på Bukowski Market. Det var en tavla av Fanny Brate, av en skogsglänta, men det roliga (ändå) var att jag fick några pusselbitar till i hur allt hänger ihop. Jag har länge haft för mig att Fanny Brate målat ett porträtt av M:s mormor - och så är det nog, men hur sjutton kände de Fanny Brate?

I dag fick jag i alla fall svaret. En tidigare ägare till tavlan var Jakob Billström (stod det på en liten lapp på baksidan) och han var god vän med M:s mormor och morfar. Och ... när jag tittade i Wikipedia framgick det att Jakobs svärmor var inte någon annan än ... Fanny Brate. There you go.

I varje fall hoppas jag att jag en vacker dag ska ha råd att köpa en tavla av henne för hon var verkligen en skicklig konstnär. Nu var inte pengapungen den mest välfyllda för vi ska köpa en elbil och vill inte att det ska bli alltför dyra amorteringar på den.

lördag 7 oktober 2017

Släktens vildingar !

Jag var på kurs häromdagen och träffade en arkeolog som just skrivit en bok som hette Riksäpplet och som handlade om skepp som sjönk vid slag vid Ölands norra udde (om jag kommer ihåg rätt).

Och, bland de vildare släkthistorier som jag hittat var en Claes Uggla som var befälhavare på ett av dessa fartyg som sjönk och som slogs till dess han stöp. Han var i varje fall bror till en ana till mina barn.

För mitt inre öga ser jag Euron Greyjoy från Game of Thrones borda ett fartyg från en lång bom ... eller scener från någon av de piratfilmer som förgyllde min ungdom.

Jag ska återkomma med mer info när jag läst boken. Riksäpplet heter den och författaren är Niklas Eriksson och den har det facila priset 207 kr om man drabbas av lust för lite sjöslags-romantik (eller möjligen att befrias från sådan).

torsdag 31 augusti 2017

Märta Magdalena von Stefken

Det finns ju olika släktingar som man blir berörda av på olika sätt och vars öden är rätt tuffa ... många gånger. En av dem som drabbades var Märta Magdalena von Stefken. Jag har skrivit om henne förut men nu tänkte jag skriva om den bild som finns i Eskilsäters kyrka i sakristian (det är en jättebild som täcker en hel vägg och som väger minst 100 kg enligt kyrkvaktmästaren som släppte in oss. Figurerna på bilden är i närmast naturlig - nästan övernaturlig storlek).



Hon gifte sig vid 16 års ålder år 1719 och maken dör när han är 46 år gammal 1741. Då är alltså Märta Magdalena cirka 37 år. Hon har då 12 barn. Hennes yngsta barn är tre år. Jag skulle tro att tavlan föreställer familjen i princip vid den tidpunkt maken dog. Hon har just då 7 överlevande barn och de döda är som små spökfigurer målade i bakgrunden på tavlan mellan de levande syskonen.

Om vi tror det är familjen 1741 på tavlan kan vi lista ut vilka de är. På vänster sida vid krucifixet står förstås hennes man, Carl Gustaf Roos. Bakom honom står äldste levande sonen, (jag tror de döda barnen är inritade i den ordning de borde ha varit i syskonskaran.)
Åt vänster (från oss sett) alltså:

Karl f 1720
Lennart f 1721 d 1724
Axel f 1722
Fredrik f 1723 d 1723
Herman f 1725 (den aktuella förfadern)

På Märta Magdalenas sida (till höger från oss) finns
Lennart f 1726 d 1727
George f 1728 d 1729
Leonard f 1729
Magnus f 1732
Anna Beata f 1734
Per f 1736 d 1737
Johan f 1738

Sonen Karl gifter sig 21 år gammal och dör 35 år gammal och efterlämnar 6 barn. Märta är 51 år då
Sonen Axel gifter sig 23 år gammal och dör 41 år gammal och efterlämnar 8 barn. Hans fru har dött tre år tidigare. Då är Märta 60.
Sonen Herman gifter sig 25 år gammal och får 7 barn - hustrun dör efter 10 år.
Sonen Leonard gifter sig 23 år gammal och får 8 barn.
Sonen Johan gifter sig 22 år gammal och får 10 barn.

Anna Beata hann vara gift två gånger och fick minst 5 barn.

I allt fick alltså Märta Magdalena minst 44 barnbarn och hon fick förmodligen ta hand om åtskilliga eftersom både pappor och mammor dött i många fall. Minst 20 av hennes barn och barnbarn och man dör före henne.

fredag 7 juli 2017

Häxprocessen i Norrala förfädernas historier (alla andra historier är liknande)

"Den 17 september år 1673 anklagas Hustru Ingel Jon Jönss i Kolsta - 60 år, av barnen Anders Jonsson i Kolsta, 12 år, Jon Jonsson 9, Jon Svensson ibidem, 14, Annika Svensdotter, 10, Margreta Jonsdotter i Edvik, 8, Jon Larsson i Ingsta, 14, Sven Mattsson i Ringa, 12, Per andersson i Varberg, 8, Lars Olufsson i Ringa, 11 1/2, Annika Persdotter i varberg 6 1/2, Ella Hansdotter i Kolsta, 12, Per Larsson ibidem, 20 år, Lars Jonsson i Skiänsta, 18, Brita Hansdotter ibidem, 12, Erik Hansson ibidem, 14 år, Karin Johansdotter i Åkre, 15 år, Matts Sigfredsson i Edvik, 15 Per Sverkelsson i Siettene, 10 år, och Carl Carlsson i Ingsta, 14 år, vilka allesammans vita på hustru Ingel det hon haver fört dem i natt.

Per Hansson i Kolsta, 20 år säger, att denna hustru Ingel haver tagit honom två gånger i natt. Och när hon kommit till Blåkulla, så giver hon Sathan i våld både liv och själ. Per Hansson säger, att ängeln haver sagt för honom, huru länge hon haver varit där i Blåkulla, att hon haver nu i 12 års tid ridit själv. Och när hon sätter sig på säger hon: Så till helvetet! och haver första gången lärt av Messingfolk, och det mera lärt av Råggel i Kiällene. Ingel nekar alldeles och beder Gud bevara sig från den fula hunden."

Från boken Trolldom och Häxprocesser i Hälsingland (1951) sid 167-168.

Detta är bara början på häxprocessen mot stackars Ingegärd. Den 19 fortsätter det:

"Brita Hansdotter i Skensta, 12 år, säger sig blivit tagen av Ingel och hon sade till henne Jag skall betala dig din Ljugdjävul.

Ingel inkallat och sade sig ingen blund sovit. I Jesu namn, säger hon. Jag bekänner mig aldrig och vill förbanna sig därpå att hon är icke i Blåkulla. Brita Hansdotter säger, att Ingel haver ridit i natt på tolvmannen Måns Svensson i Ringa och sade så till honom: Jag skall betala dig, för det du sitter och samtycker, att de skalla hava ihjäl mig. Ingel sade sig därav intet veta, mer än den dag hon skall dö. Barnen säga att de rida kapp med varandra var natt. Och Ingel sätter till åt de, på det skola kunna snart rida själva. Brita Hansdotter säger, att Ingel vart bränder där i Blåkulla en gång i sommars, så att huden lopp av benen på henne. Då Ingel ropat och sade Far! Far! de vita djävlarna bränna mig, och sedan gick hon till den Svarte under bordet. Barnen säga och att hon är där var natt och bär fram rätter där i Blåkulla, sitter och till bords och tager maten över axlarna, och sedan går till sängs med den Svarte. Ingel nekar alldeles och vill gärna bekänna om hon kunde.

De nöjer sig inte med att anklaga Ingegärd utan också hennes dotter Margreta anklagas den 18 september (alltså mellan de två processerna mot modern).

"Jon Jönss dotter Margreta i Kolsta, 20 år, vites av efterskrevna barn [och så följer en lång lista barn och ungdomar igen] Margreta nekar alldeles och säger sig aldrig hava varit där utan haver drömt i natt, att hon haver varit i Haga vakstugu! * Barnen säga, att när hennes moder först blev beskylld, haver hon sagt: Gud nåde mig för Margreta!

Sara Andersdotter, 30 år, bekänner sig vara fördes av Margreta i Kolsta så ock gevallierskan eller Jon Anders hustru Karin i Staden. Margreta haver stekt och kokat där i natt. Margreta nekar.

Emot frågan, varför hon haver en bok med sig, svarades på det om hon skulle bliva fängslad, så skulle hon hava något till att roa sig med. Per Hansson i Kolsta säger, att Margreta är fyra gånger omgift med en som heter Fan tog mig Hon tog mig etc. Och hon säger till sina barn där i Blåkulla, Gud signe dig till Hinn min. Därtill säger Margreta, om det vore Femtusende som vitte på henne, skulle hon inte bekänna sit. Sara bekänner att hon far illa med boskap och hästar i Prästgården; och gevaldierskan i Staden kommer med Svarta florshuvan. Hon steker och sjuder där i Blåkulla upp och beder på allting. Margreta kunde intet gråta eller fälla tårar. Sattes i fängelset."

*vakstugu var rum där alla barn föstes ihop för att "vaktas" så de inte "fördes iväg" men där de (givetvis) hade utmärkta tillfällen att hetsa upp varandra med historier om Blåkulla.

Sen fortsätter processen mot Margreta den 19 också.

"Sara Andersdotter i Prästgården, 30 år, tygar på Margret Jönsdotter, att hon haver ridit på herr Samuel i förleden natt som då allaredan var fördes till Härnösand. Hon haver ock tagit dessa efterskriva barn nämligen [och så följer en lista på barn] och Anna Svensdotter ibidem 10 år, vilka fulltyga alla med en mun på Margeta Jonsdotter, att hon haver tagit dem i natta. Margreta nekar alldeles och beder Gud bevara sig därifrån och kan intet ljuga på sig själv. Barnen säga att hon ligger hos den Svarta var natt och dansar där i Blåkulla."

den 22 september kommer nämndens domar ...

"... att såsom nämnden haver förstått, att de beryktade icke allenast anklagas för barnens i stor myckenhet ynkliga färdemål om nätterna, därav de läsa förbannelsebönen etc. utan att uti de gårdar som barnen bliva anfäktade, hava de ingen nytta av deras boskap så att mången ko mjölkar idel blod, somliga litet mjölk, havandes på kroppen många dylar fulla med blod, hos en del äro kor och getter döda blivna som barnen hava sagt sig länge ridit på, (och) ibland de beryktade dessa efterskrevne

....

Hustru Ingäl Jon Jöns i Kolsta

....

Intet hava förbättrat utan mer förvärrat sig sedan sista rannsakningen hölls i april 1673, alltså skattas de för roten och upphovet till detta avguderi och således döden värva. Och fast en del hava sig betänkt, hava de sedan rättat sina ord, så att det är befruktandes, där de länge få leva skola de genom Sathans tillskyndar smörja åt många oskyldiga och sätta barn på dem så att de och bliva anklagade för att föra barn som allaredo hänt är att barn hava lärt föra barn, somliga vettandes, somliga neka sig därav förstå efter som Sathan intet underlåter att späka och låta visa mången oskyldig uti deras samkväm och därmed vill turbera hela verket. "

Underskrivet av Erich Nerbelius.

Ingel (alltså Ingegärd) dömdes till döden medan dottern "Demitterade på löfte till vidare upplysning".

Hur som helst verkar Ingegärd till slut ha överlevt det hela, hon har enligt det jag läst överlevt närmare 20 år.

måndag 3 juli 2017

Harald Blåtand, Harald Hårfager och Sven Tveskägg

Pillade in ovanstående personer i släktträdet (OK, jag vet att det kanske är en smula fantasifullt). Anledningen var att jag kollade in en lista över "anor" som förmodligen producerades i slutet av 1800-talet och där målet uppenbarligen var att hitta roliga anor.

Till stor del (dvs efter år 1600) stämde anorna i stort sett med vad jag hittat och kanske stämmer i stort sett även äldre anor. Detta beroende på att adeln alltid försökt hålla reda på vilka som hörde dit och likaså kungalängden.

Det roligaste med släktforskningen är när man kan hitta "stories" och jag ska se om jag kanske kan göra det. Man får börja med namnen och sen försöka hitta stories som sagt var.

fredag 26 maj 2017

Sörbytorp - Wrangelsberg ...

Jag tror jag börjar närma mig lösningen på gåtan med Carl Gustaf Ludvig Kjellbergs far och det lutar alltså allt mer åt att det är Henning Wrangel och ingen annan. Men jag har fortfarande ett (och kanske kan jag få till något ytterligare) DNA-prov som jag väntar på för att ännu mer försäkra mig om att det är rätt.

Indicier ... 1) givetvis Nils Wohlins släktutredning
2) Namnet Carl Gustaf Ludvig ... trolige farfars förstanamn, pappas andranamn och farbrors tredjenamn.
3) Att han inte har sin pappas efternamn
4) Faddrar ... farfar o farmor med på dopet
5) Boplats ... att han växte upp 11 km från farfar o farmors Wrangelsberg och 24 km från Ovesholm däremot 119 km från "pappa" och mamma på Sperlingsholm.
6) Giftemål ... med Karl XIV oäkta dotter

Och det troliga beviset ... DNA

... och nu undrar man ju ... hur kunde CGL ha så många kvinnor och uä barn utan ... till synes ... konsekvenser? hade han "beskyddare" från släkten?

Om det nu var så att arrangemanget att han växte upp hos sin morbror för att vara rätt nära sin farfar och farmor kan man ju tycka att det var lite gulligt ändå. De fick ju inga andra barnbarn.

onsdag 24 maj 2017

En ny släktgren - tack DNA

Ja, jag har hittat en DNA-koppling som styrker det troliga faderskapet till Carl Gustaf Ludvig Kjellberg. Så nu blir det en riktigt stor och vid ny släktgren att följa :)

söndag 14 maj 2017

Stora sjötullen

Jag har ägnat helgen åt att preparera sommarens festligheter och detta genom att gå på shibori kurs på Långholmen och sova i cell på Kronohäktet.

I Kronohäktet ägnade jag mig åt att vira ihop lakan som sedan skulle färgas. Det kändes som en passande aktivitet.

I varje fall ... på Långholmen bodde barnens ana Carl Gustaf Ludvig Kjellberg och var tullare där på 1840-talet. Och mycket riktigt hittade jag ett hus där som hette Stora Sjötullen. Väl att märka ligger alltså Långholmen i Mälaren så den tull som togs upp där var förmodar jag samma typ av tull som togs upp vid Hornstull, Norrtull och Roslagstull ... alltså samma avgift för att transportera in varor till Stockholm vare sig det var till lands eller vatten.

Någon skrift där på Långholmen menade att tullandet tog slut ca 1850 så han var kanske siste tullaren där. Samtidigt fanns i alla fall åtminstone delar av fängelset, exempelvis spinnhuset var där ända sen 1700-talet.

Barnen Kjellberg lär ha beskrivit sin barndom på vackra Långholmen rätt entusiastiskt. Exempelvis Isidor Kjellberg var alltså född där och barn till en av alla de husfruar herr Kjellberg hade.

Som sagt, huset "Stora Sjötullen" kan man se på kortet nedan och det ser ju på inget sätt omöjligt ut att det faktiskt är det hus som CGL bebodde med alla sina barn och damer.


fredag 21 april 2017

Vännen Adolf Fredrik Lindblad

Hittade boken "Adolf Fredrik Lindblad - En tonsättare och hans vänner" av Eva Öhrström, och i den boken förekommer Makens mormors farfars bröder och systrar - nämligen Janne och Gustaf Hazelius och Charlotta Södermark och Louise Hazelius.

De var alltså goda vänner till Lindblad (från Adolf Fredriks musikskola) och Charlotta arbetade som pianolärarinna åt honom.

I boken skrivs också om Jenny Lind och är kul för oss som har släktanknytningar inte minst, men också om man generellt är intresserad av 1800-talets kulturliv.

Upphittad medaljgravör

Hittade nya grenar av makens släkt - dvs Carl Gustaf Hartman (1666-1738) som var far till Maria Elisabeth gift Gnospelius.

Carl Gustaf var i varje fall mynt och medaljgravör och på nationalmuseum finns följande fina kanna som han är ena av upphovsmännen till.



Man kan läsa mer om honom på Wikipedia.