lördag 10 januari 2015

Vietnam är nära

Jag har fått mina DNA matcher nu. Hysteriskt många. 850. Men så är också alla från gamla norrbottenssläkter mer eller mindre släkt med varandra.

En match stack ut och jag tror det ligger en särskild historia bakom. Det var från en kvinna med ett namn som tycktes vara vietnamesiskt.

Vi matchade cirka 30 cm varav nästan 20 cm i en enda lång match. 6 bitar.

Detta med en lång match tyder på hyggligt nära släktskap, det där med få bitar på avlägset.

Det jag tror det handlar om är något som jag inte fattat förrän jag fick kontakt med några av mina amerikanska släktingar. Det finns släktingar som stred i Vietnam på Amerikanarnas sida. Åtminstone en av dem dog fick jag veta. Det är ju givetvis mycket sorgligt.

Men detta gav tanken att denna kvinna kanske är barn eller troligen barnbarn till någon släkting som stred i Vietnam?

Det känns lite lustigt att veta att lite av "min" DNA guppar omkring i en familj i Vietnam.

Jag hittade också en kvinna med just det aktuella namnet på Facebook, så frågan är om vi kanske får kontakt. Dessutom skickade jag ett mail.

Inte bara protesterade mina släktingar (och jag) mot Vietnamkriget, vissa stred också i det. Och gjorde barn av allt att döma. Jag hoppas det skedde av kärlek.



tisdag 6 januari 2015

Och ett inlägg om nutidshistoria eller i varje fall, för bara 50-år sedan

Det ruskiga med tiden är att den tycks skena iväg ju äldre man blir. Men också blir livet på sitt sätt intressantare och intressantare. Det är verkligen som svärmor brukar säga - "Man får facit på allting".

I år har det gått 50 år sedan ett intressant skede i Sveriges och också min personliga historia inleddes på allvar. Jag var 7 år och var ännu inte särskilt involverad, men jag levde i en familj som var lite splittrad kanske.

(Jag kan ju räkna upp allt från nazister till kommunister i släkten, och allt ifrån ateister till predikanter. Om man tar mina släktforskningar så finns allt från slott till koja med nu när jag granskat maken, och för mig själv, allt från ärkebiskop till koja. Norrbotten är dessutom inte för inte Röda Norrbotten, och dessutom med ett präktigt inslag av närmast bokstavstroende kristendom).

Hur som helst, en sådan bakgrund gör ju att man får på olika sätt inblick i lite allt möjligt i samhället. För egen del medförde det Fältbiologer och Miljörörelse, Stoppa kärnkraften och Stoppa Ranstad och lite grann också vänsterrörelse på slutet. Men, i mitt val mellan vänsterrörelse och miljörörelse blev miljörörelsen viktigast.

Även om vänstern numera nyktrat till och insett att miljörörelsen är avgörande (tänk klimatförändringar) för vårt eget och planetens väl och ve, så har det tagit tid. Därför är det Miljöpartiet jag valt att engagera mig i. Miljöfrågorna måste drivas stenhårt just nu för vår egen och våra barn och barnbarns skull.

Miljöfrågorna har jättemycket att göra med fredsfrågorna. Krig bedrivs med allehanda metoder som mycket ofta innebär enorm miljöpåverkan. Tänk Atombomb, Depleated Uranium ammunition, avlövningsmedel som Agent Orange. Just nu tycks det som ett kärnkraftverk i Ukraina står och läcker.

Så förutom att vara den självklara humanitära katastrofen krig givetvis är, så är krig också en miljökatastrof.

Men åter till för 50-år sedan.

I sommar för 50-år sedan skedde den enskilt mest uppmärksammade protesten mot Vietnam-kriget i Sverige. Det var Åsa Hallström och Sköld Peter Matthis som protesterade på Hötorget i Stockholm och blev gripna av polis under ett visst tumult.

Denna händelse kan man se i SVT:s årskrönika om 1965.

http://www.svtplay.se/video/2579405/aret-var-1965

Efter det föddes FNL-rörelsen i Sverige och vänsterrörelsen tog fart på allvar. Där kommer min släkt in.



Farbror Kjell blev tillsammans med Åsa efter några år och fick en son som är min kusin. Hos farmor och farfar pågick stormiga diskussioner om allt tänkbart och mest om världspolitiken vill jag minnas. Det var spännande.

Det som hände där i huset på Lappskolegatan i Gällivare (farfar vägrade att skriva adressen Borgargatan även om det nog varit mest korrekt) präglade mig och mitt sätt att se på världen. Solidaritet. Förståelse för utsatta. Intresse för världen utanför Sverige. Ifrågasättande. Sådant fick jag med mig och det är jag tacksam för. Även hos moster Tora och hennes Tyko diskuterades det. Hon hade vänner från de mest skilda håll och en av dem var underbara Sara Lidman.



Och med en sådan bakgrund blev det nog rätt naturligt att även jag försöker dra mitt lilla strå till en förhoppningsvis bättre värld. Även om det finns stunder jag känner mig dyster om framtiden.

måndag 5 januari 2015

Tillkommande i moderslinjen mtDNA

OK min anmoder var alltså

1. Kristina Persdotter Jatko (1760-?)

Hennes far hette

2. Per Grelsson Jatko (1715-1759) (Inga kända förfäder).

Per Grelsson Jatko hade även han varit gift tidigare och dog i november året innan dottern Kristina var född.

Kristinas mamma hette 3. Helena Andersdotter Karvonen (1726-1799) och om jag sett rätt på nätet så gifte hon om sig, förmodligen snabbt. Det var inte lätt att klara sig för en ensamstående kvinna med ett antal småbarn.

4. Anders Andersson Karvonen (1691-1752) var 3. Helenas pappa och 5. Lisa Johansdotter (1691-1757) (Inga kända förfäder) var hennes mamma.

Lisa Johansdotter visar sig alltså vara min äldsta känna moderslinjeana. Den person som tidigast burit på det mtDNA som jag så nyfiket väntar på från Familyfinder.

Och nu, när jag fått göra om min moderslinje så tycks det som att jag kanske får en "tornedalsmtDNA" snarare än en kalix sådan. Jag måste tydligen snoka runt bland Kalixättlingar för att kunna testa fram varifrån Kalixborna kommit. :-)

4. Anders pappa hette också

6. Anders Andersson Karvonen (1656-1728) och mamma 7. Ella Larsdotter (1659 - 1752) (Inga kända förfäder).

6. Anders  pappa hette också

8. Anders Andersson Karvonen (1630-1688) och mamma 9. Margareta Andersdotter (Inga kända förfäder).

8. Anders pappa hette …

10. Anders Persson Karvonen ( - 1656) Ingen känd mamma.

12. Per Persson

Generellt om denna släkt är att de grundade Anttis och det är nog helt enkelt en variant på namnet Anders.

Reviderad moderslinje

Lite motigt är det allt att redigera i släktträdet, men det är ju ändå bara att bita ihop och göra det.

Anledningen till att det behöver göras är att jag fick en fråga om en förfader och därför behövde kolla upp hans hustru … och så visade det sig att han haft två hustrur . Det var alltså en smula rörigt just på denna punkt i släktträdet.

Mannen är Pehr Tuoma Thomasson

Så nu får jag göra mig av med ett gäng släktingar (vilka förmodligen ändå är släkt bara lite längre bort) och lägga till några nya.

Först ska jag förtydliga vilka som ska bort. (Att det fattas lite siffror här och där i stegen nedan nedan beror på att dessa förfäder är okända)

Pehrs ena hustru … 1. Maria Märta Eriksdotter (1763-1864) dotter till

2. Erik Jerf Persson (1733-1795) (Inga förfäder) och 3. Sophia Nilsdotter (1734-1812)

3. Sophias föräldrar

4. Nils Olofsson Blomstedt (1698-1773) och 5. Christina Kerstin Eriksdotter (1701-1743)

4. Nils Föräldrar

6. Olof Nilsson (1665-1741) och 7. Kerstin Jacobsdotter (1660-1752) (Inga förfäder)

6. Olofs Föräldrar

8. Nils Larsson (1643-1727) och 9. Karin (-1697) (Inga förfäder)

8. Nils Larssons föräldrar

10. Lars Olofsson och 11. Karin Larsdotter (inga förfäder)

10. Lars Olofssons föräldrar

12. Olof Larsson (Inga förfäder) och 13. Brita (Inga förfäder)

(Nu åter upp i släktträdet igen till nr … 5.)

5. Christina Kerstin Eriksdotters föräldrar

14. Erik Olofsson (Inga Förfäder) och 15. Malin Johansdotter (1668-1753)

Malin Johansdotters förfäder förekommer på andra ställen i släktträdet så jag bryr mig inte om att precisera precis vilka de är precis här.

… de som kopplas på preciserar jag i nästa post.



söndag 4 januari 2015

Hedda Wrangel

Nu är jag helt klart lite "off topic" men förmodligen ändå "nästan" släkt. I varje fall är det spännande personer jag tänkte skriva om.

Den troliga fadern till Carl Gustaf Ludvig Kjellberg var ju enligt släktsägnen och mycket troligt Henning Gustaf Wrangel av Adinal. En man som tycks ha varit på det hela taget en tämligen obegåvad drummel som gillade fruntimmersaffärer och dueller och ägnade sig åt politik med måttlig framgång.

Hans fru var i varje fall en intressant kvinna som är känd under namnet Hedda Wrangel. Hon hette i sig själv Anna Hedvig Lewenhaupt. Anna Hedvig och Henning tycks ha levt ett tämligen eller möjligen fullständigt olyckligt äktenskap.

Hur som helst var Hedda en begåvad sångerska som dessutom komponerade musik och är känd än i våra dagar för detta. Hon skrev "Tre sånger utur Frithiofs Saga" och kanske går det att hitta dessa sånger. Det vore ju lite kul att få höra hur de lät.

Dessutom tycks hon ha blivit förälskad i Fredrika Bremer som slets mellan henne och sin manlige beundrare Böklin. Carina Burman som skrivit Fredrika Bremer Biografin för några år sedan berättar om denna tragiska kärlekshistoria som slutar med att Fredrika vakar vid Heddas dödsbädd. Hennes vildsinte make är inte hemma. Han beskrivs av vissa som att han har atletisk fägring och hetlevrat temperament" och andra beskriver honom som "hänsynslöst brutal".

De som träffade Hedda uppfattar det som en förälskelse för hon pratar ständigt om Fredrika, och när Fredrika vakar vid hennes sjukbädd pryder hon rummet med blommor.

"Gud skelåf att jag kan göra det! Hon slocknar njutande ännu af hvad jorden och väl äfven himlen har skönast och bäst."

Lustigt nog tog AM med mig till en liten herrgård som tillhörde släkten Böklin där en av hennes goda vänner "Sveriges sista herrgårdsfröken" bodde. Kanske var det Täckhammar eller möjligen någon gård i närheten. I varje fall förevisades herrgårdsfröken själv Fredrika Bremers egen spinnrock där.

Allt knyts ihop här i världen. Och Sverige är rätt litet.

lördag 3 januari 2015

Första snön - Poem av Lea

Förnöjer mig just nu med att bläddra i innehållsförteckningen till Folkkalendern Svea, och det är som att förpassas till en annan planet. I Svea besjungs utsikten på Töreboda Järnvägsstation, det skrivs poem om New Foundlandshundar och sånger om Ångmaskiner. Regelmässigt publiceras exakt hur gamla Europas regenter är. På dagen.

Och, så hittade jag ett litet poem av Lea, Josefina Wettergrund som är lite släkt med AM.

Litet lustigt poem får man väl säga. I årgång 1867 då Lea var 37 år gammal.

Håll till godo!



Första snön

Det låter bra poetiskt, eller hur,
Om första snön att ligga at sin talan,
Fegt görande för Bore så sin kur,
Se’n Flora rosats först och första svalan?

Det var dock någonting att tala om,
Och spridde ljus och lif i dufna sinnet,
Men sedan första snön till jorden kom,
Är bara skräp med både det och skinnet.

Med näsan röd, med kinden gredelin,
Med skallerormens egenskap — i mannen.
Der går ett exemplar i krinolin
Och tror sin sista timma vara hunnen.

Och der en herre struttar till sin klubb,
Sitt toddyglas och korten evigt trogen,
Från fotabjell till hjessa svept i sjubb,
Ett vilddjur lik, som sluppit lös från skogen.

Och i sin skrubb der dväljes en poet, 
Som skall om kärlek, ljus och värme skrifva 
(Ty han ”beställning” fått precis på det) 
Men, ack! på is får färgerna han rifva. 

Och derför blir det stundom som det kan; 
Ej trifves anden i ett fruset sinne, 
Och hulpe Bacchus ej vår stackars man, 
Så fröse säkert äfven orden inne. 

Och kanske vore detta rätt så godt, 
Ty med detsamma doge ock poeten, 
Och då — hvem hade större vinning fått, 
Den stackars döde, eller allmänheten? 

Nej! första snön må prisa hvem som vill, 
Men mig den tyckes blott ett likbud vara, 
För hvars ”klä hvitt” jag aldrig slår en drill, 
Fastän jag är en stackars snösparf bara. 

Jag älskar sol och ängar, ljus och vår 
Och fåglar små och skog och ljumma vindar, 
Och böljan, då hon fri mot stranden slår, 
Och blomsterdoftet från de höga lindar. 

Och sång och värme, lif och munterhet, 
Och gyllne fält och trefligt fyllda stackar; 
Jag älskar allt hvad godt och skönt jag vet, 
Men —första snön och vintern? —nej, jag tackar! 

Lea

Tunnbindare Frimans hus.

I Kristianstad bodde Tunnbindare Friman med dotter Mathilda som är AM:s farmorsmor. Det finns lite spår av Tunnbindare Friman, som följande notering då Mathilda var 8 år. Platsen hette Jepp Buck

Tidigare tomt nr 14. År 1838 lät tunnbindaren P. M. Friman på denna sin tomt uppföra ett nytt hus vid smalgatan. Det var två våningar högt i dels tegel, dels korsvirke och innehöll lägenheter, tunnbindareverkstad och tydligen också inkörsport. På tomten fanns vidare en vagnsportlänga i korsvirke. 

Eventuellt är bifogade foto samma hus fast ombyggt. I varje fall är det samma tomt. Övervåningen ser ut att sticka ut något över undervåningen och kanske är det ett tecken på att det i grunden är ett korsvirkeshus fast reverterat (kära kulturmiljö-experter, kan ni ge en synpunkt på detta?) Dessutom ser det ut att finnas en inkörsport som verkar vara igensatt.

Möjligen skulle längan som skymtar till vänster också kunna vara "Vagnsportslängan".






Nåväl, det blir inte bättre än så här när jag försöker följa i spåren på tunnbindare Friman.

fredag 2 januari 2015

Per Månsson Utter



Detta är en familj Utter som jag inte riktigt tror har något med sentida Uttrar i släkten att göra, men inte desto mindre är denna anfader till M en intressant man. Jag gör som vanligt och knycker oförblomerat från andra källor, denna gång från familjen Zenkers släktträd mm.

Per Månsson Utter, född den 19 september 1566 i Stockholm. Gift 1589 med Margareta Andersdotter (dotter till prästen Andreas Erici Präst och Catharina Olofsdotter, död 18.7.1611 i Norrköping). Död den 23 september 1623 i Stockholm. Arkivsekreterare, genealog.

Han tjänstgjorde i det kungliga kansliet med säkerhet från 1584 (måhända tidigare) till 1588 som biträde åt Rasmus Ludvigsson, som under sin vård hade de indragna kyrko- och klosterarkivalierna, och kvarstod sedermera till nov. 1593 i kansliet. 

Misstänkt för sympatier för Sigismund, förföljdes han av hertig Karl, men lyckades hålla sig dold på landet. På dennes dödsbädd benådades han. 

I hertig Johans av Östergötland tjänst blev han kammarråd, men återinträdde 1618 i kungliga kansliet och blev arkivsekreterare. Arkivalierna hade under den föregående tidens vanvård råkat i stor oordning. Hans främsta uppgift blev att skrida till ett målmedvetet ordningsarbete, för vilket han 1618 uppgjorde ett program, som följdes även av hans efterträdare. Handlingarna skulle ordnas efter konungarnas regeringstid, därinom kronologiskt och efter vissa grupper, t. ex. svenska, finska, danska handlingar, riksdagshandlingar, bergshandlingar. Han sökte genomföra dessa principer, men ett mera omfattande ordningsarbete hindrades dock under hans tid av vidriga lokalförhållanden. 

Utredningsarbeten, såsom om förhållandet mellan Sverige och Danmark före kriget 1611-1613 eller om adelsprivilegierna, anförtroddes åt honom. I likhet med sin företrädare Rasmus Ludvigsson, som han överträffade i kritik, var han en framstående genealog. Hans största genealogiska arbete är det i handskrift i Riksarkivet befintliga Collectanea genealogica (över 300 blad i folio). 

Arbetet är ingalunda avslutat, utan torde snarast få betraktas som materialsamling. Han skrev dessutom en släktbok över Johan III:s förfäder; även Christer Gabrielsson Oxenstiernas släktbok är avfattad av honom. 

Hans vapenbok, som länge ansågs som förkommen, emedan den gick under felaktig benämning, finns i Uppsala universitetsbibliotek. I tryck utgav han Arftafla therutaf man hafver till at see, huru man åtskilljer baakarf, sydearf och brystarff (1621). Av Lagerbring trycktes två brev av honom i genealogiska frågor i företalet till Svea rikes historia (II, 1773), trenne ämbetsmemorial har tryckts i "Meddel. från Sv. Riksarkivet" (1877, 1880). Ett antal brev av honom till Axel Oxenstierna förvaras i Oxenstiernska samlingen i Riksarkivet.

Som synes är Per Månsson Utter spännande, inte minst för släktforskare då han ju uppenbarligen grejade med släktforskning.

Sen har ju M lite att göra med Oxenstiernorna också. Christer Gabrielssons dotter Märta gifte sig vill jag minnas med Axel Posse som är en ana till M och AM. (Nej, jag har inte plitat in detta i släktträdet på Myheritage, men så är det, det står lite om dem i bloggen också).

Axel Posse och hans bröder hattade ju hit och dit mellan hertig Karl och Sigismund och de var ju tvungna att fly landet till slut efter att bland annat ha suttit i blodsdomstolen i Linköping år 1600. Tragisk historia. Det innebar ju i alla fall att Märta Oxenstierna blev ensamstående mamma till lille Christer, dvs jag tror att hon togs under Axel Oxenstiernas (han bör ha varit kusin till henne) beskydd. I varje fall blev lille Christer snabbt satt på Uppsala Universitet och fick senare uppdrag från morbror Axel. Christer dog tyvärr rätt tidigt i 40-års åldern efter en kometkarriär.

Ja, med detta vill jag bara konstatera att det finns åtskilliga anledningar att studera Per Månsson Utter - dels som "direkt" anfader på M:s mormors sida och sen som hävdatecknare för en intressant del av anor på M:s morfars sida.

-'-'-'-'-'-'-

Men, skrönorna om Per Månsson Utter är inte färdiga i och med det.

Här alltså lite mer stories från sidan om Uttrarnas adelsvapen (undrar om våra sentida ätteläggar kunde få knycka vapnet? Ur-Uttrarna ska vara utdöda … man räknar ju så konstigt att om inte MANLIGA ättlingar finns så är ätten utdöd).

Han ska alltså ha gömt sig i åratal för hertig Karl i ett skåp i en sakristia, och överlevt 3 dygn under vattnet i en luftblåsa … Fan trot. Han kallades i varje fall den Gamle Grå. (Nästan som Gandalf).

  • Per Månsson Utter, till Navsta i Torsvi socken, Uppsala län, som han fick i livstidsförläning före 1592 och å vilket han erhöll ärftligt frälse 1611-02-26, Kolstad i Risinge socken, Östergötlands län, som han erhöll i förläning av hertig Johan 1613-10-19, samt Hult i Kvillinge socken och Uttersberg i Krokeks socken (båda i Ög.). Född 1566-09-19 i Stockholm. Tjänstgjorde i k. kansliet med säkerhet från 1584 (måhända tidigare) till 1588 som biträde hos Rasmus Ludvigsson, som under sin vård hade de indragna kyrko- och klosterarkivalierna. Kvarstod sedermera i kansliet till 1593-11-00. Förföljd av hertig Carl såsom misstänkt för sympatier för konung Sigismund, men höll sig dold på landet. Benådad på konungens dödsbädd 1611. I hertig Johans av Östergötland tjänst som kammarråd. Återinträdde efter dennes död i mars 1618 i k. kansliet. Arkivsekreterare hösten s. å. [3]. Död 1623-09-23 av pesten, innan det adelsbrev, varpå han fått konung Gustaf II Adolfs löfte, hann uppsättas, begraven i Risinge kyrka. Han är den bekante arkivmannen och genealogen, vars största arbete äro de i handskrift i riksarkivet befintliga Collectanea genealogica. 'Om honom berättas, att han i moderlivet tyckts gråta samt att han i barnaåren, under det han med sina bröder lögade sig i en sjö, nedfallit till botten, där han först skall på tredje dagen med en båtshake, den han grep fast uti, blivit upphämtad och varit vid liv, emedan en väderblåsa satt sig omkring huvudet på honom. Han måste efter konung Sigismunds nederlag vid Stångebro hålla sig undan, under det han med mycken iver efterslogs av hertig Carl, som lät utgå lysning om hans fasttagande mot belöning och gömdes då av en vän, en präst på landet, först i hans nattstugukammare och sedan, efter det en piga där velat bryta sig in för att stjäla, i ett skåp i sakristian, där prästen och hans hustru ensamma gåvo honom mat, men där han likväl blev efter några års förlopp upptäckt av klockaren, som en natt märkte, att det brann ljus i sakristian samt lät gripa honom och föra honom till konung Carl IX. Insattes av denne i ett svårt, tvåårigt fängelse på Nyköpings slott, under det rannsakningen försiggick. Blev därefter av konungen, som glömt hans namn och kallade honom den Gamla Grå, framkallad och fick nåd. Bodde sedan på sin egendom Uttersberg, till dess han åter för sin redlighet och skicklighet blev inkallad i tjänst.’ Gift 1:o 1589 med Margareta Andersdotter, död 1611-07-18 på Kolstad samt begraven i Norrköping, dotter av kyrkoherden i Västeråkers pastorat av Uppsala ärkestift Andreas Erici och Catharina Olofsdotter. Gift 2:o 1613-07-11 i Stockholm, Nikolai förs.4 med Birgitta Simonsdotter i hennes 2:a gifte, som levde änka 1631 (gift 1:o med Jakob Long).

Släktens potentaste ...

Ja, ja, det är ju lite svårt att verkligen få koll på detta, men här är i alla fall en god kandidat som dök upp när jag började utvidga släktträdet lite. Joachim är alltså anfader till Mats och hans dotter Benedicta är den som fört generna vidare.

Storyn är så bra i sig själv så jag kopierar direkt från Anbytarforum och Christina Hjalmarsson som ska ha skrivit den för Virå bruksmuseum.

Håll till godo:

Här kommer en liten historiebeskrivning av borgmästaren i Nyköping Joachim Danckwardt ur Virå bruks synvinkel. 

Joachim föddes år 1565 i Lübeck som son till handelsmannen Henrik Danckwardt och hans hustru Katarina. Han kom som tolvåring till Nyköping, där han tog tjänst hos borgmästaren Jon Olofsson för att tre år senare börja arbeta hos handelsmannen Klas Bagare som köpsvenn. 

Den unge tyske pojken hade kommit till Nyköping i en intressant och levande tid. Hertig Karl byggde på slottet, borgarna byggde kyrkorna och handeln florerade framför allt genom att Nyköping hade ett förträffligt handelsläge, så länge de nordtyska handelsstäderna var de viktigaste avsättningsorterna. 

Tyskarna spelade en mycket stor roll i Hertigens residensstad, vilket man kan se av de talrika tyska borgarnamnen vid den tiden. Genom sin tyska härstamning kan man tänka sig, att Joachim Danckwardt hade ganska mycket till skänks, då han började som egen handelsman. 

Redan som 22-åring, sommaren 1587, förekommer han i tullräkenskaperna med smärre varuposter. Ständigt växte hans engagemang, då han drev handel med osmundjärn, spannmål och hudar, som var ortens egna exportartiklar. Han importerade salt, tyger, öl, specerier, äpplen osv. För hovets räkning importerade han stora mängder öl, som uppskattades mycket högre än det öl som Hertigens egna bryggare kunde åstadkomma. Joachim 
Danckwardt försåg också herrgårdarnas herrar med importvaror och hade därigenom en köpstark publik för kvalificerade varor. 

Han lyckades år 1595 förvärva en egen gård, gatubod, stallgård, kåltäppor och en dräng. Det Danckwardtska huset var ett stenhus med trappstengavlar. Huset var högre än alla de andra borgargårdarna och de stora barock-gavlarna saknade motstycke i staden. (Huset låg ungefär där det nuvarande Stadshuset i Nyköping är beläget.) Femton år senare hade han fyra drängar och en piga anställda. 

År 1610 blev Joachim Danckwardt rådman och fick då tillfälle att från år 1613 arrendera stadens "källarfrihet", d v s tullfrihet för öl- och vinimporten till stadens rådhuskällare, ett privilegium för rådmannens avlöning. På så sätt blev han för decennier framåt stadens förnämste krögare. Dessutom skaffade han sig också egna handelsfartyg, som bl a befraktades för Kronans räkning. 

Joachim Danckwardt var nu en av stadens förmögnaste män och år 1616 blev han Nyköpings borgmästare. Han fortsatte dock sin handelverksamhet. Trots Karl den IX:s död levde hovet vidare genom änkedrottningen och Danckwardt fortsatte sina leveranser till hovet. Han "arrenderade" skatte-intäkter och tullintäkter samt drev många andra företag. 

Bergsbruket intresserade honom som en naturligt följd av hans exporthandel med svenskt järn. Han var kompanjon med bröderna de Besche och de exploaterade gemensamt sörmländska gruvor. Bröderna de Besche svek emellertid Joachim Danckwardt för sin landsman Louis De Geer. År 1623 anlade bröderna de Besche sin första masugn i Nävekvarn. 

Samma år, 1623, skickade Danckwardt ut flera bergsmän för att finna en plats lämplig för järnbruk. Långt från allfartsvägarna och på slingrande stigar i Kolmårdens gränsmarker fann de utsända bergsmännen de goda förutsättningar för ett järnbruk vid Wiråns hemman. Här fanns stora skogar för kolförsörjningen och vattenfall för att driva vattenhjulen till hamrarna. 

En ung man vid namn Gert Störning kom till Nyköping år 1623 och tog tjänst hos borgmästare Danckwardt. Han var född i Lübeck år 1609. Likt andra Hansaborgare var han en mycket energisk och framåtsträvande ung man. 

Gert Störning kom att anlägga ett järnbruk i Wirån för sin blivande svärfars räkning. 

År 1638 beviljades Joachim Danckwardts ansökan om privilegium av Kongl. Bergscollegium i Stockholm. På sin ålders höst fortsatte Danckwardt som bruksägare med hjälp av sin stora familj. 

Borgmästare Joachim Danckwardt var gift tre gånger och hade 29 barn. 

Första giftet 1591 med Brita Olofsdotter f. 1565 - d. 1615, dotter till kyrkoherden Olof Hansson i Danmarks församling i Uppland 

Andra giftet 1616 med Abelonia Becker d. 1618, dotter till handlanden Petter Becker i Lübeck 

Tredje giftet 1620 med Karin Wastedotter f. 1596 - d. 1650, dotter till Rådmannen i Stockholm Waste Eriksson. 

I sina tre giften hade han som nämnts 29 barn, därav 12 barn i det första, 3 barn i det andra och 13 barn i det tredje äktenskapet. 

Skaran av barn och barnbarn var så stor, att han vissa tider för deras undervisning hade egen skola i sitt hus. 

Vid sin död år 1648, 82 år gammal, efterlämnade han inte mindre än 88 avkomlingar. 

År 1641 hade den 32-årige Gert Störning gift sig med en av Joachim Danckwardts döttrar, den 17-åriga Christina (f. 1624 - d.1648). När Joachim Danckwardt dog tillträdde Gert Störning som brukspatron och blir Wiråns Bruks andre ägare. Förmodligen hade svärsonen varit brukets förvaltare redan från början och var väl förtrogen med järnbrukets drift. 

Källor: 
Nyköpings Historia av Ivar Schnell 
Danckwardts-ättlingar 
Wirå Bruk 1638 - 1988 av Bengt Claesson 

Artikeln är skriven av Christina Hjalmarson för Virå Bruksmuseum, Virå, Stavsjö/1998 

Med vänliga hälsningar 
Christina Hjalmarson i Nyköping

Om Dyngdalars handhavande i Gävle och en lätt uppstudsig familj

Säga vad man vill men det är ganska fantastiskt att råka på skrönor om livet på 1600-talet som på något sätt, i all sin mustighet för oss lite närmare hur livet faktiskt var förr.

Så står på Gävledraget berättelsen om Petter Thel (orgelbyggare) och hans hustru Margareta. Dessa två hade det rätt välbeställt för de bodde vid Gävles vid den tiden finaste gata, Kyrkogatan åt Nybrohållet till, men även på paradgatan fanns bekymmer som stadens förvaltning ville göra något åt. År 1681 kallades Petter upp på rådhuset och fick veta att det var vanhederligt för staden, "att de, vid den stora gatan, där resande skola färdas förbi och kyrkfolket skall passera, hava sina Dyngdalar, utav vilka uppstår en olidlig stank, kyrkfolket och resande till mehn."

För att lösa detta skulle de bygga om eller uppsätta ett vackert plank.

Då och då hade orgelbyggaren och hans hustru med staden att göra. Petter hade ett obändigt sinnelag för han kallades exempelvis upp på rådhuset för vägran att avtaga mössan.

Hustru Margareta var dotterdotter till den stenrike köpmannen Daniel Kröger och dotter till en tidigare borgmästare och var uppenbarligen styvnackad hon också. Redan innan vigseln hade hon ett barn, och hon hade slagits med borgmästarinnan Falk om de finaste platserna i kyrkan. För detta uppträde fick hon böta och avstå sacramente en tid.