söndag 24 november 2013

Granhult på 50-talet

Ifrån Granhult kom min farfars far och han hade två familjer som bägge skingrades på grund av att mödrarna dog, och idag träffade jag ett av hans barnbarn som var i min ålder, och hans mor och son.

I första familjen var min farfar äldsta barnet (född 1904) och om jag inte minns fel hade han åtminstone åtta syskon varav fem dog, och de överlevande var Hjalmar, Edla och Mia som dog i våras.

När modern dog fick sönerna raskt börja jobba och döttrarna lär ha varit i något fosterhem och dessutom var åtminstone Mia på barnhem i Gällivare, eller det som också var nomadskolan om jag förstår saken rätt.

Farfars far gifte raskt om sig och fick fyra söner som hette Ingvar, Wilmar, och Ingemar (och en fjärde som dog tidig och som hette något på S som jag inte riktigt minns vad det var, då det var ett ovanligt namn).

Tyvärr dog även modern till dessa fyra pojkar i tuberkulos när det yngsta barnet bara var några veckor (bör ha varit 1932) och pojkarna placerades på barnhem, och den yngste hamnade på ålderdomshem (eller möjligen sanatorium). Barnen behandlades inte väl på barnhemmet, och det var en lycka när de kom till fosterhem som tog hand om dem bättre.

Den yngste pojken på ålderdomshemmet, uppmärksammades av en dam som kom på besök, och fick bli hennes och hennes mans barn på prov en tid, och adopterades senare. Familjen var förmögen och hade inga egna barn, och gav pojken en materiellt god uppväxt, men det var ett hem som inte erbjöd mycket värme.

Sveken från fadern har tagit hårt på alla de barn som han lämnade efter sig, men jag tror fortfarande att han led av psykisk sjukdom närmast.

Trots den ovanligt hårda starten på livet har barn och barnbarn och barnbarnsbarn försökt traggla sig framåt och uppåt i livet för att ge sina barn en lyckligare barndom.

Här är en bild på huset där åtminstone den senare familjen bodde, och kanske också farfars familj.


söndag 20 oktober 2013

Peter Cahun och Styckebruket i Born

"Stycken" var ordet för kanoner på 1600-talet och till mitt skrivprojekt så beställde jag en bok från 1944 av Ernst Lyberg som hette  "Borns hyttegård och Styckgjutarna i Falun" som dels handlar om kronans koppartillverkning och dels om två män som drev företag för att tillverka kanoner i koppar till 30-åriga kriget. (Boken beställdes på antikvariat och visade sig ha tillhört en sentida ättling vid namn Wolter Gahn, och den var verkligen i ypperligt skick och verkar knappt vara läst).

De många små och rörliga kanoner som användes var en del av den goda framgång som de svenska trupperna hade stora delar av kriget.

De två styckegjutare som speciellt skildras var Peter Cahun som dog 1633 och hans svåger som övertog företaget och som hette Johan Trotzig. Peter Cahun härstammade från Skottland och hans ättlingar försvenskade namnet ytterligare (det antas att det skulle ha varit Colquhone som hans farfar hette, något som är rätt osäkert).

Nu något om vad som står om Peter Cahun i Lybergs bok.

Kanoner av koppar var dyrare än järn, men ansågs vara överlägset för ändamålet.

För att tillverka kanoner hade koppar tidigare skickats till Byssegjutaregården på Brunkeberg, och koppar skickades till Arboga för att man där skulle gjuta kartauner som var en typ av tyngre kanon. helkartun var en 48 punding, halvkartaun en 24 punding osv. Det fanns under Gustav Vasas tid kanongjuterier på flera platser i landet.

Eventuellt tillverkades kanoner redan före 1600-talet vid Borvinds hytta, något som Lyberg är skeptisk till. I varje fall tillverkades inte kanoner vid Born vid denna tid enligt alla de räkenskaper som Lyberg studerat.

När kronohyttorna vid Östanfors inte längre användes för kopparframställning för kronan (eftersom bergsmännen hade fått arrendera kronans hyttor 1620), så fick Peter Cahun anlägga ett styckegjuteri.

Peter Cahun var handlande på Fahlan (Slaggen) som vad jag förstår var ett större öppet område där man just handlade. Kanske hade man bodar där (troligen). Han var även bergsman och var en av stadens rådmän 1628.

Han tycks ha bott i Stockholm innan. En släkting Erik Cahun (Kahun) omnämns i vågboken i Gamla stan 1615-21. Troligen var han bror eller möjligen kusin till Peter. Erik Cahun verkar också ha kommit till Falun och på 1620-talet vägt in koppar. Även en tredje Cahun, Hans levde i Falun och dog 1631.

Det tycks som Peter Cahun har levt i Falun redan 1605. Redan tidigare tycks han ha gift sig i Stockholm och han och hans hustru, Christina Hansdotter Svan, nämns i olika handlingar i Stockholm. Peter Kahuun finns 1613 redovisad i Stockholms stads vågbok där han handlar med råkoppar, och han finns under en rubrik, "köpsvenner samt främmande köpmän utskeppat" ... och han tycks alltså ha sålt koppar utomlands.



Hustrun Christina å sin sida var ofta fadder vid barndop vid denna tid.

Det tycks som att man första gången nämner honom i Falun 1609 i termer av "en skotsk köpman" och till honom levererades en stor mängd koppar, 71 skepp (om jag har förstått vikten skeppspund koppar rätt så är 1 skeppspund cirka 150 kg och detta alltså skulle vara drygt 10 ton koppar. Omkring 1615 tror Lyberg att han har sin verksamhet i Falun.

Peter Cahun säger sig göra enorma affärer vilket skulle  omfatta 1/5 av koppargruvans avkastning, men finns inte antecknad i så stor omfattning. Eventuellt var det Erik som gjorde transaktionerna åt Peter. Även hustrun sålde koppar åt Kopparkompaniet.

I Kopparkompaniet hade Peter istället förtroendeposten som kompaniets uppköpare och mottagare och koppar. Han får i denna roll många brev med klagomål och annat.

Kopparkompaniets delägare fick god utdelning, ibland ända till 40% insatsen. Däremot ville de inte gärna betala bergsmännen för deras koppar. Gustaf II Adolf avsätter Peter Cahun 1627 och i hans ställe kommer Erik Eriksson.

Bergsmännen hade klagat till kungen och framfört sitt missnöje över att han var mellanhand mellan dem och kopparkompaniet och även också var kopparköpare och köpman.

Några poster i hans redovisningsräkning var tvistiga, och det ledde till en lång kontrovers och 1628 åker Peter Cahun till Stockholm för att rehabilitera sig. Med sig förde han avskrifter av vågböcker och partalslängder. Han fick ändå fortsatta förtroendeuppdrag av kompaniet, och fick åt kompaniet i uppdrag att värdera Melcher Bökmans tillgångar i fast och löst som han pantsatt till kompaniet för en skuld.

Peter Cahun hade delägarekapital år 1625 i Kopparkopaniet till 2000 daler men överlåter 1300 daler till sin vän Petter von Benningen.

År 1626 hade Peter Cahun tillsammans med Petter Grönberg (rådman i Stockholm som beskrivs som "myndig") krediterat för stora belopp samt upplupen ränta. Året därpå betalar Grönberg in 13422 daler åt Cahun och Bökman.

När Cahun lämnade kopparkompaniet började hans invägningar av koppar i Falun att öka, det handlar om 15-30 ton närmsta åren.

Långsamheten i betalningen till bergsmännen hade förmodligen att göra med en stor inflation vad gällde värdet på daler kopparmynt. Det gällde alltså att själv få betalt i daler silvermynt och betala i daler kopparmynt, eftersom man då gjorde en stor vinst på mellanskillnaden. För att inflationssäkra sina tillgångar gjorde Peter Cahun fastighetsaffärer. Exempelvis hade han lånat ut pengar till bergsmän mot pant i deras hemman, och dessa fick han allt eftersom överta.

När Peter Cahun övergick till bergsbruk började han allt mer föra bergsmännens talan, exempelvis ansåg han att kronan tog ut alltför stora höga avgifter som "ränta", och att det inte gick att göra god vinst på bergsbruket eftersom antalet bergsmän delats i alltför många utan att det fanns tunnlar nog till detta i gruvan.

Ju fler bergsmän det var, ju fler köpmän sökte sig till Falun alldeles som "örnen gärna söker sig dit där åtelen är" ... enligt Cahun som därmed talar ur skägget.

År 1630 blev Cahun i varje fall Styckegjutare i Falun i ett brev från Gustaf II Adolf.

Han fick därmed del av ved och kol som kunde behövas, samt fyra hyttor som var kronans. Själv skulle Cahun låta bygga bälgar och andra byggnader som behövdes som bårar och svarvkvarnar.

Den stora vinsten som Cahun fick var inte priset för "styckena" utan alla de förläningar som följde med uppdraget.

Det man började gjuta var inte minst 3 pundingar (att jämföra med 48 pundingen som nämndes ovan) alltså en liten kanon. Trepundingen var en ny konstruktion och de första 14 som levererades till Stockholm söndersprängdes vid provskjutning. Senare trepundingar som fungerade kom att väga dubbelt så mycket.

Det gjöts även 12- och 6-pundingar, även dessa kanoner som i många fall fungerade illa då de var så framtunga att de tippade över lavetten framåt. De nedsmältes och gjöts om och Cahun fick order av kungen att gjuta kanoner "till behag".

Till slut lyckades i varje fall Cahun gjuta, borra och sända nära 400 kanoner till Stockholm vilket var ett ansenligt antal.

Kanonerna tillverkades av råkoppar blandat med gårkoppar och dessutom 10% mässing och tenn.

Trepundingarna gjorde det svenska artilleriet känt som det förnämsta i världen.

När Peter Cahun dog 1633 överläts kanongjuteriet till svågern Johan Trotzig som var gift med Christina Svans syster.

Bifogas två bilder som föreställer Peter Cahun och hans hustru Christina Svan.

måndag 30 september 2013

Gamla nyheter från Österå - Dalahäst och pligg

Jag skriver ju inte så mycket om det som hänt senaste 100 åren (med avsikt) så de nyheter jag har är närmast gamla nyheter. Men, gamla nyheter är också kul nyheter.

Vi träffade Mats fars kusin Sven i helgen och han berättade lite små saker som är skoj att veta om platsen Österå, där många Hellbergsförfäder och Inglar bott.

Huset Smidstugan trodde han var det som kallades "Gamla herrgården" och är numera rivet. I eller vid Smidstugan har man hittat en av Dalarnas äldsta dalahästar, (enligt denna blog den äldsta målade dalahästen) och om jag lyckats föra över en kopia på en kopia på hästen så får ni en susning om hur den ska se ut. En sådan häst ska alltså Hellbergarnas förfäder ha haft att leka med om vi gissar rätt.



(Jag hoppas att jag lyckats hitta på rätt häst).

Sen fick vi också veta att när man slutade med att förädla koppar så började man göra skopliggar i Österå, alltså sådana där små nubb som man hamrar fast skosulor med.

Det om det.

onsdag 25 september 2013

tisdag 24 september 2013

Fler Wranglar



Henning Gustaf Wrangels föräldrar hette Carl Adam Wrangel (28/12 1748 - 16/4 1829) och Anna Margaretha Hamilton (17/3 1760 - 25/1 1815). 

Tillsammans fick de två barn Henning Gustaf Wrangel och hans bror Ludvig Ulrik Carl Adam. Den förste lär ju ha varit far till Carl Gustaf Ludvig Kjellberg.

Lustigt nog har ju denne förmente son efter trädgårdsmästaren namn efter bägge bröderna.

Carl Adam var lite av varje inte minst landshövding i Kristianstad, och kammarherre hos änkedrottningen Lovisa Ulrika. Carl Adam var dessutom en stor reformator av lantbruket och genomförde stora reformer som utökade och förbättrade alla de gårdar han ägde.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-



Carl Adam var ende son och hans föräldrar hette Henning Reinhold (f 17/2 1720 i Moskva - 24/12 1783) och Hedvig Sophia Winterfeld (1723 - 27/7 1801).

Henning Reinhold var krigare och frivilligt ute och krigade med Preussarna. Hustrun blev arvtagerska efter sin mycket rika moster Stael von Holstein, men jag antar att jag kommer att återkomma till det.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-


Fadern till Henning Reinhold hette Carl Henrik Wrangel (28/1 1681 - 1755) och modern hette Märta Helena Horn af Rantzien ((1690-1771).

Bägges liv präglades av krig och av rysk fångenskap.

För visso var Carl Henrik en på många sätt framgångsrik krigare, men det som intresserar mig var att han var fånge mellan 1709 och 1722 i Moskva, där han träffade Märta Helena som var fånge sen 1704 och de gifte sig i Moskva 1718.

Carl Henrik står det om att han förlorade det minnesvärda slaget vid Wilmarstrand 23 augusti 1741 och blev därefter åter fånge hos Ryssarna. (Dessutom förlorade han en arm).

Det står i ättartavlorna att han förlorade slaget vid Wilmarstrand "för brott emot förnuftiga krigsregler".

Detta slag var (om jag minns rätt) det slag där Kalix kompani slogs som tokiga, troligen för att hämnas den massaker som skett i Kalix cirka 25 år tidigare. Dessutom var det förmodligen detta slag och de sjukdomar som de avdankade soldaterna förde med sig upp till Tornedalen som dödade min anfader Taavola och slungade familjen in i fattigdom.

Carl Henrik och Märta Helena fick många barn som överlevde, men endast ett som fick något barnbarn.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Carl Henriks far hette Reinhold Wrangel och hans mor Anna Margaretha Zöge von Manteuffel, och precis när de levde är lite oklart än. Jag ber att få återkomma om detta.

(Efter att ha sett ovanstående porträttgalleri är jag lite böjd att tycka att Mats morfar hade en anmärkningsvärt lik näsa).


Henning Gustaf Wrangel, eventuell anfader till barnen



Huruvida Wranglarna är förfäder till barnen eller ej, är en fråga som närmast skulle kräva DNA-analys för att utreda. I den släktutredning som Nils Wohlin gjorde så är det mycket som talar för att det var fallet. Omständigheter kring barnet, hur han uppfostrades och levde, och kanske också hans utseende talar för det.

Nåväl, låt oss anta att Henning Gustaf Wrangel (f 4/2 1780) i praktiken är en anfader i barnens släktträd, vad finns då att veta om denne man och hans anor?

Han var kadett vid Carlberg och fänrik i Svea livgarde när han var 15 år gammal. Löjtnant 1802 och kapten (22 år) och tog avsked 1809. Riddare av svärdsorden 1819, och kommendör av Wasaorden 1829. Överstekammarjunkare 1829 och död barnlös 21 oktober 1833 på Sperlingsholm. (Och slöt ätten = var den siste i ätten).

Han var känd genom sina kärleksäventyr, sitt häftiga lynne och sina dueller står det i adelns ättartavlor.

1810 när han var 30 år gifte han sig med den 18-åriga grevinnan Anna Hedwig Lewenhaupt. Men äktenskapet blev alltså barnlöst och Anna Hedwig dog tre månader före maken i Kristianstad.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

När årtalet 1809 plingar till i historien så är det året då Gustav IV Adolf avsattes av militären i mars, i en statskupp. Det vore mycket spännande att utreda vilken roll Wrangel spelade i detta, för eller emot kungen.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Häromdagen beställde jag ett särtryck ur föreningen Gamla Christianstads Årsbok 1964/65 som kallar Henning Gustaf för "Siste riddaren", och där finns en sammanställning av berättelser om Henning, exempelvis beskrivningar av hans Herkuliska utseende, om duellerande (där det gällde att skada motståndaren lindrigt) och om några av de damer han idkade kärleksäventyr med. Dessutom finns en bild på Henning och på hans hustru (som jag fotat av). Det roliga är att motsvarande tavla av Henning finns på landet, som man får förmoda, i kopia. Hur den har hamnat där är det ingen som vet, men kul är det.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Dessutom besvarar skriften den fråga jag nyss ställde, om han var med i kuppen år 1809, och det var han. Det står så här:

"Under de dramatiska händelserna vid tiden för Gustaf IV Adolfs störtande var han en av de sammansvurna och en plan hade utarbetats att han som befälhavare för de åländska trupperna skulle framkalla en statskupp och marschera mot Stockholm, en plan som aldrig kom till utförande".

År 1809 slutar han i Svea Livgarde och särtrycksförfattaren menar att det berodde på att hans bror hade dött och att han därför måste ta hand om godsen. Tusan vet. Jag tror snarare att det hade något att göra med kuppen, för han gillade helt klart det militära.

Karlen var i alla fall rik som ett troll och när han dog 1833 hade han en förmögenhet på cirka 10 miljoner riksdaler. Som jämförelse hade Jakob Berzelius år 1841 en rikspension om 2000 riksdaler per år.

Hans fru var kompis med Fredrika Bremer och kallade Wrangel "den stackars bråkiga människan".

Hans närmsta tjänare och gode vän kallades "den trogne Hallström" och det vore kul om man kunde hitta något släktskap där till vår släkts Hallströmare.

Och jag får återkomma om hans förfäder i nästa post, för det blev rätt långt redan nu.

söndag 22 september 2013

Edsöresbrott

Det är lärorikt att läsa om släkten och allt vad de haft för sig i stort och smått och ont och gott. Jag råkade ju på det där med mannen som dömdes för edsöresbrott härom bloggposten, och därför tycker jag förstås att att det var spännande att ta reda på vad det kan ha handlat om.

Enligt Svenska Akademins Ordbok betyder det att begå ett brott varigenom den allmänna freden och säkerheten på ett särskilt sätt åsidosätts.

Äldsta texten där ordet förekommer på SAOBs sida är 1507.

Hemfridsbrott är edsöresbrott. Våldsdåd på grund av plötsligt uppflammande osämja är inte edsöresbrott. Dräper man någon på väg till kyrkan är det edsöresbrott. Att angripa någon för blotta misstanken (verkar också vara ett edsöresbrott).

Det brott det är fråga om verkar ha varit ett slagsmål troligen på en skjutsstation i Nikkala, förmodligen i samband med fylla.

Få se om jag lyckas få reda på mer om detta. Att domen var att hamna på Varbergs fästning mer än ett år måste ju betyda att det var ett tämligen grovt brott.

lördag 21 september 2013

Ett mordoffers sista ord ...

Det är ju lite besynnerligt att göra sin släktforskning och inse att man har alla sorters folk i sitt ursprung, mördare och mordoffer, och folk med de mest skilda öden.

Jag antar att jag skrivit om Esaias Thomasson och hur han mördades genom att bli skjuten på laxpatan, och att han dog sedemera av skadorna.

Hustrun och Esaias hade inte på minsta vis dragit jämt, och jag tror att det ska finnas en roman skriven om deras liv, och dessutom en forskningsrapport om denna osedvanligt juridiskt komplexa och blodiga historia. Jag gissar att jag länkat det i posten när jag gick igenom släkten, så sök lite på bloggen om ni vill veta mer.

Nåväl, från Ture Axelsson kom ytterligare lite info om vad som skulle ha hänt.

Så här står det:

"Ullattibon kom dit och frågade (när Esaias låg på sitt yttersta med sina skottskador): Är du säker på att det var Erik som skjöt?

Esaias svarade: "Bästa granne gör ej synd och tro att det är någon annan som gjort detta; Voj voj du Erik!"

Erik var alltså sonen. Till saken hör att Esaias inte lär ha varit särskilt god vän med grannarna, utan ha haft mycket konflikter med dem om laxpator och annat. Det låter därför lite för tillrättalagt med vittnesmålet, men vem vet.

onsdag 18 september 2013

Värmland ???




I min familj har det till och från sagts att vi skulle härstamma från Värmland på något sätt, men hur jag än letat och letat har jag inte funnit minsta anknytning till Värmland. Men av en händelse hittade jag en liten mapp bland mostrarnas papper som kom från Ture Axelsson och Rune Samuelsson och som tycks förklara ryktet.

Mormor (Amalia Eriksdotter Johansson-Ero) hade en morfar som hette Johan Petter Lindberg (född 1828) i Tärendö. Hans "far" har i rullorna oftat hetat Eric Hansson Lindberg (ev. född 1801).

 Från Ture Axelsson i Nattavara hade mostrarna i alla fall fått kopia på papper som Rune Samuelsson tycks ha skrivit ihop utifrån uppgifter från Landsarkivet i Härnösand.
Så här står det:

 Inför den uppgiften har de släktforskare fått stanna, som forskat i släkten Lindbergs anor. Allmänt har man också trott att släkten skulle härstamma från Sunne i Värmland, vilket dock ingalunda stämmer. Det var Eric som förmodligen ville sopa igen spåren om sitt ursprung. 

Han skaffade sig ett nytt efternamn och gav släkten en ny härkomst (Värmland). Att han också fick ett felaktigt födelseår beror sannolikt på att felet uppstod i Ljungs familjeregister.

 Eric var född i Vettasjärvi den 31 december 1796 som tredje son i en syskonskara om 11 barn. Redan år 1814 flyttade han (sannolikt med fjällsamer) till Norge, där han blev kvar i sex år. År 1820 finns han bland tjänstefolk i Pajala (Kengis bruk?).

År 1822 är han dräng hos renskötare i Nedertorneå och råkar hamna i ett blodigt slagsmål på Nikkala gästgivaregård. Vid rättegången är han trotsig och har vittnena och kronolänsmannen Z. Hackzell mot sig. Eric döms för edsöresbrott till straffånge på Varbergs (Halland) fästning för en tid av ett år och fyra månader.

Eric återkommer till Nedertorneå och stannar där till 1830 och återfinns då som dagkarl på Gyljens bruk i Överkalix.

Samma år flyttar han till Kaunisvaara i Pajala församling där han år 1830 byter efternamn till Lindberg. 1832 återvänder han till hembyn Vettasjärvi och ingår äktenskap den 13 april 1832 med Maria Persdotter-Heinonen från Tärendö. I april 1833 flyttar familjen till Anttis i Pajala och sedan till Svanstein i Övertorneå församling, för att år 1840 flytta till Naapuri gård i Tärendö.

År 1855 blir de nybyggare i Selkäjärvi i Tärendö församling och den 21 februari 1876 flyttar familjen slutgiltigt till Pempelijärvi i Korpilombolo församling, där där Eric slutar sitt ombytliga liv den 16 maj 1846 (dag och årtal något oklar).

 -'-'-'-'-'-'-

 ... han kan ju inte ha flyttat efter sin död så något är fel. Kanske Johan Petter Lindberg blir nybyggare i Selkäjärvi och sen Pempelijärvi snarare ä Eric.

 Dessutom står det i pappren att han skulle vara gift med "Anna Persdotter" ... men det var ju Maria Persdotter hon hette.

 Utifrån föregående berättelse framgår i varje fall att Eric i varje fall inte var far till Johan Petter. Den riktige fadern hette Olof Hansson Kariniemi och var kusin till Maria. De lär ha bötat för detta uä barn, och möjligen kunde de inte gifta sig eftersom de var kusiner. Olof var i varje fall renskötare.

Året efter flytten till Pempelijärvi (nov 1877) dog Johan Petter i envig med Anund Ruosne enligt Rune Samuelsson. Min ana, Johanna, dottern hade redan gift sig och lämnat hemmet vid det laget.

 1835 ska familjen ha levt med Erics bror. 

 Så, sanningen bakom Värmland tycks vara att ingen kommer från Värmland

tisdag 6 augusti 2013

Ett Brev betyder så mycket!

Jag tycker det är fascinerande att hitta fysiska föremål som släktingar för länge länge sedan haft.

I min släkt finns inte så mycket sådant, men lite har jag ändå snokat upp. Kanske roligast av allt är bilden av min sameanmoder Agneta Mangi (även om nu inte bilden exakt var något hon hade)

Men, nu råkade jag sitta och googla efter brev till romanen jag plitar på och hittade ett brev som skrivits av en av barnens förfäder, Claes Hermansson Fleming, där han talar om borglägerstungan och där brevet är daterat 1592, alltså 420 år gammalt.

Denna lilla raritet såldes på en frimärksauktion för ett år sedan, men det fanns ett foto av brevet som jag bifogar.


fredag 14 juni 2013

Visseltofta och Stenbrohult

Lite kartstudier visar att Linnes morfar (var det väl?) höll till i Visseltofta som ligger rätt nära Stenbrohult. Att åka till dessa platser görs enklast som en liten omväg från E4 i trakten av Markaryd 

söndag 12 maj 2013

Vid Varpan

Vid sjön Varpan, nära Falun, har mina barns anfäder levt "sen urminnes tider" är nog passande att säga. Det verkar ju som "Inglarna" bakåt till åtminstone 1200-talet är deras anor, och vad är då lämpligare än två foton från dessa trakter?

Första bilden är ett lusthus på en slagghög i Österå, som lär ha byggts av en släkting som ville spela kort med kompisarna utan att frugan la sig i. Lusthuset är nu en del av världsarvet. I Österå bor fortfarande släktingar, och anfäderna bodde på ett ställe som hette Smidstugan, som jag inte riktigt listat ut var det är.



Andra bilden är på ett ställe någon kilometer från Österå längs Varpanstranden, som heter Bergsgården. Bergsgården har bland annat besökts av Linné, förmodligen när Ingel Ingelsson (nedan) levde där.

(Linné är ju dessutom lite släkt till släkten eftersom hans morfar var anfader även på M:s mammas sida)



I Bergsgården bodde (så vitt mina efterforskningar stämmer) en anfader som hette Ingel Ingelsson (1720-1773) som var rustmästare och rostvändare. Huruvida exakt de husen på bilden är det som kallades Bergsgården på den tiden vet jag givetvis inte, men det är en vacker miljö i alla fall.

Sonen till denne Ingel bör vara Ingel Ingelsson i Smidstugan Österå (1749-1822) vars dotter Sara gifte sig med den förste Hellbergaren som kom från Skuggarvet några kilometer bort mot Sundborn.


torsdag 2 maj 2013

Lite mer om Pempelijärvi och familjen där

Några gånger tror jag att jag nämnt hur kul det är när jag får kontakt med nya släktingar från alla håll och kanter, och just idag har jag fått kontakt med en man, Bror W, som är min brylling (alltså våra mödrar är sysslingar).

Brors mormors farfar var Johan Petter Lindberg (min mormors morfar), och mormors farmor därmed Anna Caisa Jacobsdotter.

Min mormorsmor hette Johanna Lindberg och Brors mormorsfar (alltså Johannas bror) hette Johan Erik, och var, vad jag förstår äldsta son till Johan Petter.

Johan Erik gifte sig två gånger. I första giftermålet hette hustrun Kajsa Lena Larsdotter (1858-85) från Satter. Denna hustru dog redan efter sex år. Jag hade i förra posten skrivit att det var i barnsäng, men Bror har hört berättelsen om hennes död och den var ännu mer tragisk. Istället dog Kajsa Lena i tyfus. I sitt febriga tillstånd hoppade hon i gårdsbrunnen, men hon drogs upp av gårdens dräng. Därefter fick hon lunginflammation och dog.

Johan Erik gifte om sig några år senare med Anna Maria Anundsdotter Rousne, och parets dotter Hilda Maria (f. 1890) är Brors mormor. (Mamma heter Sonja f. 1921).

Ett annat av Johannas och Johan Eriks syskon hette Vilhelmina, och kallades Mina. Hon levde kvar i en stuga på sin fars och senare brors gård och var gift/sambo med Isak Mikko från Tärendö. Mina dog på 40-talet och Isak levde fram till 60-talet.

Ja, det var lite mer om ödena bland människorna i Pempelijärvi.

Dessutom har jag fått en bild på familjens hus, som det ser ut idag över hundra år senare.

Fortfarande bor släktingar och ättlingar till ursprungsfamiljerna i byn och äger husen vad jag förstår.



torsdag 25 april 2013

Att läsa bibeln ...

Jag är lite fascinerad av biblar. Jag har köpt en faksimil av Gustav Vasas bibel, och katten vet om jag inte har en av Karl XII bibel också. Men roligast är i alla fall Dorés bibel.

När jag var liten låg Dorés bibel i läderpärmar med runliknande ornamenteringar på ett hemsnickrat litet bord i mostrarnas allra finaste rum, som hette Salen, under en spegel som var gjord av dom två delarna man fäster runt en hästs hals som ska dra en vagn (varför vet jag inte vad det heter?).

Vid högtidliga tillfällen fick jag och mina kusiner och syskon lyfta fram bibeln och vi älskade att bläddra och titta på alla de blodiga bilderna som Doré gjort. Exempelvis på hur syndafloden dränkte mänskligheten eller hur man med jämna mellanrum tycktes speciellt sugen på att mörda småbarn, allt i detalj och med tjusiga bilder.

Nåväl, när alla mina mostrar dog så var det just ingen som fick för sig att lägga rabarber på Dorés bibel, utom jag, som inte ens är med i kyrkan.

Bibeln är, förutom en förunderlig bilderbok, också förvaringsplats för diverse släktpapper, främst av typen dödsannonser.

Och, det var det jag tänkte titta på nu.

Min morfars dödsannons finns där (Carl Johan Johansson Ero), och begravningen skedde den 1 september 1940, i Gällivare kyrka och med samling på kafé Centrum kl 11.

Där finns annonser för mormors syskon och morfars syskon och syskonbarn. Min farmor, Mats mormor, syster Mia (som jag ska skriva mer om senare) vänner och Gustaf V, från sorgegudstjänsten 9 nov 1950 (undrar vem som var där?)

Upptäcker att Dorés bibel också innehåller apokryferna, ex Syrak.

Sen finns också en beräkning om patriarkernas ålder och någon form av beräkning tillbaks till syndafloden :-)

Och så kommer nya testamentet som det bläddrats mindre i.

Hur kul är bilder av "Jesus predikar salighetens rike" jämfört med "Elia låter eld falla från himlen".

Det är klart, när man kommer till apostlagärningarna och det börjar bli bilder på "Paulus hotad av folket i Jerusalem" då blir det spännande igen.

Hur som helst, min lilla bibelutflykt gjorde att jag kunde komplettera lite siffror här och där, och dessutom är det kul att återse en av barndomens mest fantasieggande böcker.

lördag 13 april 2013

Bildarkiv

Fantastiskt nog finns storartade bildarkiv där man kan hitta underbara bilder. (Ibland på släkt och ibland på miljöer)

Exempel är Borg Meschs bilder i Kirunas bildarkiv.

http://bildsok.kiruna.se/bildsok/se/simple.html

Eller bilderna i Gällivares bildarkiv

http://bildarkivet.gellivare.se/std-search.cfm

Eller Gustaf Hallströms bilder i forskningsarkivet Umeå

http://www.foark.umu.se/samlingar/fotografier.htm






söndag 7 april 2013

Barndomshem 2

Nästa barndomshem (som jag faktiskt har minnen ifrån) var gamla studentstaden i Uppsala, där jag bodde till dess jag var sådär 5 år.

1958-62 låg detta område förmodligen i Uppsalas utkant. Mitt över Luthagsgatan låg en ladugård (där det senare kom radhus), och fälten nedanför Rackarberget och mot observatoriet var leråkrar. Som 4-5-åring (som fick vara ute och leka mer eller mindre ensam i dessa idylliska tider) lyckades jag fastna så med mina stövlar i Uppsalaleran att jag inte kom vare sig hit eller dit utan föräldrarna fick komma och lyfta loss mig.

Jag har också minnen av att jag sprungit över gatan till ladugården, vilket givetvis var strängt förbjuden på grund av trafiken.

I den nuvarande Suchibaren fanns en liten affär där jag köpte Kalle Anka för en krona, och tack vare Kalle lärde jag mig också läsa. Det första jag läste alldeles själv var ordet "STÄNGT" på denna affär när jag kom dit med min krona i näven.

Andra tidiga Uppsalaminnen ur ett barns perspektiv var speciellt en liten leksaksaffär som låg på sysslomansgatan nära Ofvandahls i början på den gränd som nu leder ner till järnbron. I detta lilla hus såldes en viss sorts pyttesmå nallar som var mina favoritleksaker. Jag tror jag hade fem totalt, och tre av dem har jag än. Tyvärr inte den käraste och mest slitna, vitnalle.

Bilder på Studentstaden (jag bodde inne i kvarteret) och på mina tre återstående nallar.



lördag 6 april 2013

Mitt barndomshem har blivit museum !

Rubriken är sann, men lite missvisande.

Men, när mina föräldrar kom till Uppsala med mig i släptåg i januari 1958, så gick de rakt fram på bangårdsgatan och tog in på hotell Hörnan. Därefter skaffade de sig boende, och hamnade relativt raskt på Walmstedska gården.

Där bodde någon gammal tant som lät dem bo uppe under takåsarna, utan rinnande vatten och med dass på gården. Och mig.

Morsan tillkallade hälsovårdsnämnden, och då fick de förtur till ett studentboende i Studentstaden.

Walmstedska gården blev sedemera museum över ett professorshem på 1800-talet. (Och jag tror inte de hade i åtanke att jag bott där :-) )




Mats farmors släkt - djupare ner i Leksand

Nu har jag fått ett litet USB-minne som kanske gör att jag kan dyka ytterligare längre ner i Dalarna och i detta fall Leksand.

Bokföringen går fram till 1730-talet och jag befarar att det kan vara ett hopp därför fram till de familjetåtar jag lyckats kartlägga, men jag ska i varje fall göra ett försök att se hur jag kan (eller inte kan) hitta vidare.

Tack till den idoge släktforskare som sysslar med att kartlägga Leksingarna mfl. och som jag fick registret ifrån !

De första gårdarna kommer förmodligen för sent in i historien för att vara behandlade. (början 1800-talet)

Hjortnäs 50 - hittar jag inte något om

Ullvi 28 - finns anteckningar från 1600-talet för men inte så sena som jag är intresserad av nu.
Gården heter Pipare men namnen från familjen stämmer inte med de namn som finns för den indelte soldat vid denna tid med namnet "Pipare". Man får väl förmoda att gårdens folk är ättlingar till en tidigare Pipare. Pipare tycks handla om militärmusiker.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Björkberg 5 (åter vet jag bara någonting från slutet av 1800-talet.)

Även i Björkberg blir det svårt att knyta ihop då det är så långt hopp.

-'-'-'-'-'-'-'-

Plinsberg 5 Elias Inte heller där något napp.

Back-gården i Torrberg 11 ger i alla fall lite upplysning. Tidigare hade en prästfamilj vid namn Torrbergius bott där och den hette verkligen "Back". (Kan ha varit så att barnmorskefamiljen bor i den tidigare prästgården).


-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Gärde 15 blir nästa ställe att undersöka. Och tyvärr. Gärde 15 är inte inläst ännu.

Westanvik 46 då? Det verkar vara en gård som tillkommit senare än 1730-talet, förmodligen genom hemmansklyvning gissar jag. Inget napp.

Öfvermo 17 flyttar en kvinna till efter makens död, något napp? Övermo 17 var i varje fall soldattorp på 1600-talet för soldaten Näbb. Man får gissa att det inte var ett väldigt stort ställe då. När jag tittar på vad jag skrivit tidigare om Öfvermo 17, så stod det att det var fattigt, och familjen där verkar ha lämnat eller dött.

--'-'-'-'-'-'-'-'-

Rältlindorna 5 nu då. Det ligger för det första i Djura och inte Leksand direkt. Det verkar någon tid ha varit soldattorp för "Winge" men jag ser inga tydliga tecken på att de aktuella anorna skulle vara släkt med någon soldat.

Rältlindorna 5 kallas förövrigt "Lind".

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nu tåtar jag in på farmorsfars Leksandsanor (ovanstående rörde farmorsmors).

Sunnanäng 5 blir det första. Där har jag en "Erik Hansson" född 1722, men Sunnanäng 5 är tyvärr inte kartlagd längre än till 1660-talet ungefär. De som står förtecknade i Sunnanäng 5 enligt Långbergs kartläggning heter Nilz Erssons änka, son Erich Nilzsson och en måg som heter Erich. Kanske är dessa raka anfäder till Erik Hellman? Lite kartläggning fattas.

Märkligt nog finns ett nystan bevarat från en kvinna från Erik Hans gården, som hette Brita Persdotter. Det verkar inköpt av den excentriska grevinnan Hallwyl



Hjortnäs 37  finns tyvärr inte inläst.

Laknäs 4 och 1 (alt 31) är tyvärr inte heller inlästa.

Och så kommer vi till Olof Larsson Kongsbarn. Han var ungefär 23 år när han blev soldat 1803 och 25 när han slutade. Han var 175 cm lång (5 fot 11 tum). Han verkar sorgligt nog ha dött rätt snart efter.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

I en tidigare generation verkar det ha funnits en till soldat, Olof Larsson Smalvit. Hittar inte Smalvit :S

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Lima 26 är inte inläst.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Hälla 20 är inte inläst

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Och sista tåten blir Björken 33 i Siljansnäs

Och där finns förvisso personer antecknade sen 1600-talet, men jag kan inte koppla dem till M:s farmors anor.

Och därmed var det stopp med denna spårning.

torsdag 28 mars 2013

Släkt på Papua Nya Guinea

Nu har GENO 2.0 testresultaten kommit (för B) och de visade att han hade mitokondrie-DNA U5b1b1a, vilket efter lite Googling visade sig vara "typiskt samiskt".

Efter konsultation av släktträdet visade det sig också att äldsta kända anmoder är Agneta Thomasdotter Mangi Spett, född 1677. Agneta var en samisk kvinna som gifte sig med en gruvarbetare från Svappavara vid namn Anders Spett, som övergick till samiskt liv. Alltså, Agnetas mitokondrie-DNA skvalpar för närvarande i min fars celler, i min fasters celler, och i hennes döttrars och dotterdöttrars celler. Samtliga skulle betraktas som samer om man höll sig till just mitokondrie-DNA.

Och undertecknad är väl åtminstone halv-same om man ser det så.

Det finns märkligt nog en bild som troligen föreställer Agneta och hennes familj också.



När man tittade på kartorna från Geno 2, så visade det sig att Agnetas och våra anfäder vandrat upp i närheten av Kaspiska havet och norrut på något sätt. Folk med denna kromosom var speciellt vanliga nuförtiden på Kola-halvön och i det inre av norrbotten.

En punkt som var lite rolig med vilka man var "lik" visade sig att han var lik danskar och tartarer. Dessutom hade han 3,3% av "Denisovan" i sig. Denisovan är så vitt känt mest släkt med folken i sydostasien, som har sådär 4-6% Denisovan i sig, och (som jag gissar) är ju förmodligen också samerna släkt med dem.

lördag 23 mars 2013

En oväntad smålandsupptäckt och en häxbränd anmoder

Jo det kom sig som så att jag kollade lite på Linnarssons släktträd på Myheritage, och en av de förfäder till Mats som hette Erland Nicander.

Erland Nicander var nämligen gift med en kvinna vid namn Maria Brodersonia, och om hennes anor hade jag ingen aning (pun intended).

Det visade sig nämligen att Maria egentligen hette Anna Maria Brodersonia (1692-1772) och hade lite kul släktingar, givetvis på prästsidan.

Anna Marias äldre syster hette Christina Brodersonia (1688-1733) och denna syster gifte sig med Nicolaus Linnaeus ... som fick sonen Carl von Linné (1707-1778). Anna Maria var alltså moster till Linné, och hon var bara 15 år när Carl föddes, och bägge bodde i Stensbrohult.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jag är lite nyfiken på om det går att hitta några tåtar till Linnés fru också, som hette Sara Elisabeth Moraea (1716-1806). Sara Lisa var född i Falun, så omöjligt är det inte.

Sara Lisas far hette Johannes Johannis Moraeus(1672-1742), och var stadsphysicus i Falun vilket bör ha varit stadsläkare. Han var gift med en kvinna vid namn Elisabeth Hansdotter Stierna (1691-1769).

Och fru Stierna var givetvis släkt med Svinhuvudena, medan fadern var släkt med en präst från Mora (och dessutom på sin mors sida med Stiernorna etc).

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jag ska joxa ut Anna Marias anor så långt det går nu.

Christinas och Anna Marias far hette Samuel Brodersonius (1658-1707) och han var kyrkoherde i Stenbrohult. Hans fru hette Maria (Marna) Skee (1664-1703) Hon avled i cancer enligt en broschyr från Linnés Hammarby.

Marias föräldrar hette Jörgen Simonsson Skee (1612-1692) och var präst i Lundtrakten i Visseltofta, och var från Norge, och mamma hette Anna Pedersdotter Bigh (1622-1703).

Jörgen var från Stavanger och var son till Simon Jacobsson Schee (- 1634) som verkar ha varit handelsman. Hans mor hette Johanna Pedersdotter Bigh ( - 29 sept 1622) död i Sandviken utanför Stavanger.

(Det där om det var mamman eller hustrun som hette Pedersdotter Bigh, är lite oklart).

För övrigt tycks hans mor, Johanne, ha bränts som häxa ...

Det hela började troligen med att Johanne hade problem med prästen Nils Olufson Medelfar om en ko. I stridens hetta bannade hon prästens dotter, prästen och hans familj såg Johanne som en förfärlig människa.|Prästfrun Karen blir sjuk och har feberfantasier. Hon påstår att hon en (stikkelse) stå vid sängen, hon var säker på att det var Johanne Pedersdatter. Prästfrun blir övertygad om att Johanne är en häxa och berättar det för sin man. så börjar snöbollen att rulla. Prästfrun lägger till att sängen stod i lågor och att johanne spytt på henne tre gånger.| Rättegången startar i juli 1622. Johanne bedyrar sin oskuld men hon bräns på bål i september samma år.

Här är en text där man kan läsa mer om Johannes sorgliga öde. Det kanske inte var så konstigt att sonen, som var 10 år när modern mördades, valde att flytta från Stavanger som vuxen.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-



Samuel Brodersonius var alltså morfar till Carl von Linné. Hans far ska ha hetat Petrus Broderi Underus Brodersonius och hans mor Kirstin Kleen.

Kirstins föräldrar ska ha hetat Nicolaus Torgeri Kleen och Ingrid Mattisdotter.

Ingrid var dotter till Märit Larsdotter och Matthias Petri (1550 -?).


onsdag 20 mars 2013

Bland Svinhufvuden och Inglar

En tåt i släktträdet som jag inte riktigt är klar över, handlar om förbindelsen mellan de medeltida bergsmännen Svinhufvud och Ingel Ingelsson i Smidstugan.

Men, på Myheritage hittade jag en länk, och jag hoppas den är riktig, och jag ska beskriva hur.

Den första Hellbergaren hette Hans Johan Jansson Hellberg (1788-1820) och jag är rätt övertygad om att han tog namnet "Hellberg" när han började leva hos sin svärfar Ingel Ingelsson (1749-1822) i Smidstugan. Hans Johan var alltså gift med Sara Ingelsdotter (1780-1862).

Sara blev alltså änka när hon var 40, och hon hade vid den tidpunkten två små söner som var fyra och två år gamla. (En dotter hade dött).

Saras far, Ingel dog efter svärsonen när han var 73 år gammal.

Ingel Ingelsson hade jobbat som rostvändare, vilket jag förmodar handlade om att vända kopparmalmen när den rostades, (och jag tror den skulle rostas två gånger, ena längre och andra kortare).

Ingel, har det stått i husförhörslängderna var "ofärdig" och behövde säkert en måg i huset. Man kan ju undra om det var en olycka som ledde till att mågen Hans Johan dog endast 32 år gammal.

Ingel ägde i varje fall 3/11 i Smidstugan, och ska ha varit född i Östanforsen inne i Falun.

Ingels far lär också ha hetat Ingel Ingelsson (1720-1773), och om honom har jag följande uppgifter.

Han ska ha varit född på Bergsgården och någonstans läste jag att han ska ha varit rustmästare, men i bouppteckningsregistret stod det att han också var rostvändare. Kanske var han både ock. I varje fall "rostvändarjobbet" bör ju vara riktigt.

Sen kommer vi in på osäkerheten.

På Myheritage finns en uppgift om att Ingels den äldres far också ska ha hetat Ingel Ingelsson (f. 1680) på Gassarvet. Gassarvet ligger strax bredvid Bergsgården.

Ingel Ingelsson den äldres farfar ska också ha hetat Ingel Ingelsson (1645-1717), och ha levt i Gassarvet.

Hans far ska ha varit en känd person vid namn Ingel Vallensson (1610-1653) och denna person ska ha varit Bergsman med hytta i Främby (vilket jag tror ligger nere i Falun), men både fötts och dött i Gassarvet.

Ingel Vallenssons far ska ha hetat Vallen Ingelsson (1580-1625). Han ska ha varit gift med en kvinna med efternamnet Vifastdotter. Vallen var född i Varbo (som låg någonstans på västra sidan av sjön Varpan) och ha dött i Gassarvet. Han var Bergsman.

Vallens far ska ha hetat Ingel Larsson Svinhufvud (1540-1597). Han har kallats "en förnäm Bergzman" och ska ha haft tre söner.

Ingels far hette Lasse Hansson Svinhufvud (1510-1573). Lasse var född i Risholn i Sundborn och dog i Varbo.

Om jag inte kommer ihåg fel så dräptes några av Lasse Hanssons bröder (eller halvbröder) för att de deltagit i Klockupproret mot Gustav Vasa. Halshuggna blev de.

Far till Lasse var Hans Jeppesson Svinhufvud (1455-1540), och mor var Elin Nilsdotter Slatte (1470-1540). Hans både föddes och dog i Risholn, och han var Bergsman och Bergsfogde, samt domare.

Hans far hette Jeppe Jacob Hansson Svinhufvud (1430-1485). Jeppe var född vid Höijen och dog i Risholn. Han var Bergsman och domare vid Kopparberget. Jeppes fru hette Margit Hansdotter och hon var dotter till en känd bergsfogde som hette Hans Brännekettil. Ifrån denne man ärvdes Varbo.

Jeppes far hette Hans Jönsson Svinhufvud (1380-1460). Han dog vid Höijen. Han var Bergmästare vid Kopparberget och vid Höijen.

Hans far hette Jöns Lydersson (1340-1430). Han lär ha både fötts och dött vid Kopparberget. Vid denna tid ska "Svinhufvud" ha stavats -
Swinshwow


Föräldrna till Jöns ska ha hetat

Lyder Svinhuvud (eller Svinakula) och Karin.

Och någonstans tyckte jag mig läsa att de var från Norge.


Men, som sagt, det är lite osäkert där runt Bergsgården Gassarvet tycker jag, även om trakten är rätt.

söndag 17 mars 2013

Ensta och Ängeby

Det är många saker som är trevliga med att släktforska. Den trevligaste givetvis att få träffa alla människor man är mer eller mindre släkt med, men en inte så tokig biverkning är att man också kan passa på att se platser man annars aldrig skulle upptäckt.

Idag tog jag en liten bilfärd i Lasses förfäders fotspår och tittade på två små byar i Uppsalas närhet som heter Ensta och Ängeby, och som förfäder som kom att kalla sig Lenell bodde i i mitten, och i början av 1800-talet (och tidigare). Namnet "Lenell" kommer förmodligen från att Ängeby ligger i Lena socken.

Ensta visade sig var en by vid en utvidgning och litet delta vid Fyrisån, alldeles bredvid Valsgärde. Så, när ni nästa gång tittar på Valsgärde, så titta lite extra på Ensta också.

Den andra byn hette Ängeby, och låg som en långsträckt radby på en slags ås längs åkrar som vette åt sydväst. Jag skulle gissa att Ängeby har anor från bronsåldern eller så, och det vore kul att titta närmare på den byn.

Här kommer i varje fall några bilder från min utflykt.

Ensta


Ängeby



fredag 15 mars 2013

Falun i mitten på 1600-talet

Jag läser lite i en trevlig bok som heter "Det gamla Falun" av Axel Östberg, som Mats har ärvt av sin farbror Nils.

Jag har inte kommit så långt i boken, men hittar några av de personer jag skrivit om i trädet.

En är prästen Lars Nilsson Blackstadius (1590-1640)  (han kallas säker Laurentius också.)

Om honom skriver Axel att jämfört med den tidigare prästen så ... lyckades hans efterträdare Lars Nilsson Blackstadius inte samla något överflöd i ladorna.

Prästen Lars förlorade ju sin unga hustru när dottern Anna (född 1626)  bara var sju år, och avled själv när hon bara var fjorton, och dottern bör ju inte haft det allt för fett om hävdatecknaren Axel har rätt.

Anna fick ju också gifta sig, endast 17 år gammal år 1643 med den 23 år äldre prästen Laurentius Petri Ferneboensis (vilket väl borde uttydas Lars Persson från Färnebo).

Det sägs i Axels bok att Lars Nilsson var en strängt arbetsam pastor "med mycken sorgfällighet i sin ämbetsutövning." Han hade besvär med "styva människor" som levde som de ville utan att bry sig alltför mycket om kyrkan.

Efter sin första fru gifte han tydligen om sig med Anna Troilus, som var dotter till prosten i Leksand och stormor i Dalom (och där har vi ett spår till som leder till CJ gissar jag).

År 1639 när han predikade i Stora Kopparbergs kyrka drabbades han av slag och fick bäras från predikstolen, och året efter dog han. Efter hans död skrev svärfadern till biskopen och omtalade hur fattigt det var i sterbhuset. Änkan får inte ens behålla en säng att vila sig på, skrev han. Så det var inte konstigt att dottern Anna fick gifta sig ung.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nästa person jag ska skriva om från Axels bok var burgreven i Falun, Henrik Mårtensson Teet. Han var Faluns första och enda burgreve.

Året efter prästen Lars Nilssons död, 1641, så utnämndes Henrik Mårtensson Teet till burgreve och överborgmästare i Falun. Att vara burgreve innebar att med kunglig fullmakt vara stadsarbetets ledare och övervakare. Han hade en dubbel roll i att inte bara svara för "staden Faluns" rätt, utan också svara för "gruvrätten". Detta innebar att han skulle vara både bergverksexpert och jurist. Han skulle hålla samman de två "sociteerna", staden och berget.

Mest höll han sig till staden dock. Han bodde på den plats där Göteborgs bank hade sitt provinskontor 1968, vilket var en tomt längs Kristinegatan från Åsgatan till Trumbäcken.

Burgreven hade också en hytta i Elsborg, och förlänades två hemman i Torsång, och från dessa fick han en fjärdepart i gruvan.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Vid denna tid fanns också bröderna Momma i Falun, och de var tydligen slängda i "affärer" för många blev skyldiga dem pengar. Dessa bröder startade ju koppargruvan i Svappavara, dit de lockade med sig ett antal anfäder, som mästersmeden Baltzar Thun från Säter, och kolaren Frans Servio från Julita, och brukskarlen Erik Jönsson Stålnacke från Dorkarby.

Jag kommer säkert att återkomma till Axels bok.

onsdag 6 mars 2013

Namn

Kul att börja förstå namntraditioner i olika ändar av riket. Som Falun eller Leksand.

Leksand med sina roliga gårdsnamn och minimala variation på förnamn, och Falun med sina innevånare som heter Berg, och Forsbäck, och Täcktström, och Fahlberg ...

Dessutom kan man ju bara utifrån förnamnet ibland gissa var folk kom ifrån. Grels och Gölin från norr. Lisken och Truls från söder. Ingel från Dalarna.

Och det finns såklart mycket mer dolt i allt det jag gått igenom. Nu har jag i varje fall betat mig igenom Mats och mina anor så gott vi vet, och det gav många roliga och spännande insikter och sammanträffanden.

Från nu kan jag ju känna friheten att släktforska lite som jag vill, just där jag råkar ha lust just då. Och det är ju inte så tokigt!


162. Anna Barchius och bakåt bland prästdöttrar mm

Läste någonstans spekulationer om varifrån namnet "Barchius" skulle komma men jag gissar att det är slutledet på Söderbärke som latiniserats. Prästerna hade ju ett mode i att göra just det, latinisera sina hemorter och använda som efternamn.

Anna Larsdotters Barchia (1647-1713) föräldrar hette Laurentius Petri Ferneboensis (1603-1673) och Anna Blackstadia (1626-1698). Själv var hon gift med Martinus Olai Munchtelius (1620-1691).

Man kan ju notera att båda Annorna var gifta med män som var avsevärt äldre än dem. Anna Barchia man var 27 år äldre och Anna Blackstadias man var 23 år äldre. Präster som närmade sig de 50 gifte sig med 20-åriga ämbetsbröders döttrar uppenbarligen.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Lauretius Petris far hette helt enkelt Per Larsson och var klockare i Västfärnebo, och hans mor hette Elisabeth. ... och mer vet vi inte om den grenen. De var alltså i fertil ålder runt år 1600.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Blackstadias föräldrar var Laurentius Nicolai Blackstadius (1590-1640) och Anna Plantina Johannesdotter (1602-1633).

Laurentius var född i Blackstad Kumla, och han blev kyrkoherde och dog i Stora Kopparberg. Han var bara 12 år äldre än sin fru, som dog som 31 åring, och efterlämnade lilla Anna bland andra som bara var 6-7 år. När hon var 14 blev hon föräldralös, så det var kanske inte så konstigt att hon snabbt fick gifta sig med sin 23 år äldre make.

Laurentius föräldrar hette Nils Nilsson och Elin Olofsdotter och Nils mamma hette Marit Larsdotter och tycks ha dött i barnsäg med Nils.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Plantinas föräldrar hette Johannes Svenonis Plantinus (1561-1611) och Catharina Fordeel (? - 1603). Catharina tycks ha dött i pesten i Arboga. Samma år dog dessutom hennes far i Arboga Paulus Fordeel (?-1603) förmodligen i pesten han med. Catharinas mamma hette också Katharina Nilsdotter.

Även Anna Plantina drabbades av att bli föräldralös, då hennes mor dog när hon bara var i ettårsåldern och hennes far när hon var 9 år. Hon fick gifta sig med sin präst när hon var 17 år och han var 29.

tisdag 5 mars 2013

161. Gävle och valloner i Säter

Det lönar sig verkligen att läsa faddrar ... för det visar sig att Erik Geisler var gift med en syster till Maria Elisabeth Berger, och hon hette Brita Charlotta Berger. Brita i sin tur var mormor till Erik Gustaf Geijer.

Och en annan syster hette Anna Christina Berger, och hon blev mormor till Erik Gustaf Geijers fru Anna Elisabeth Liljebjörn. Det äkta paret var alltså sysslingar.

Men nu ska jag försöka spåra Anna Catharina Groth (systrarnas mamma) och hennes man Anders Berger bakåt. Det kan ju tänkas att det är rätt utforskat när det nu råkar finnas en så känd ättling.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anders Berger verkar i alla fall ha varit tullare i Gävle. Hans föräldrar hette Anders Berger (-1723) och Margareta Öman (1658-1742), och även pappan var tullare.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Catharina Groth (1700-1749), född i Valbo, Forsbacka, hade föräldrar som hette Johan Groth (1671-1721) som var bruksinspektor i Forsbacka (fältbiologernas gamla place) och vid Tolvfors bruk, mamma hette Margareta Munktelia (1677-1746).

... och DÄR trillade ytterligare en polett ner vad gällde faddern Fredrik Munktell.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Johan Groth visar sig komma från Säter i Dalarna och är son till Adam Groth (1628-1688) och Anna Hansdotter Wert.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Adam Groth är född i Grotbo i Säter, Dalarna och avlider i Hamrånge, Gävleborg. Hans pappa hette Asmus Bryngelsson Groth och hans mamma Kerstin Persdotter (1600-1679).

Om Adam kan man läsa här.

Det visar sig att Adam var inspektor vid Nisshyttan utanför Säter, och senare borgmästare i Säter, och även riksdagsman vid några riksdagar. Han dog vid pågående barnadop i Hamrånge.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Asmus Bryngelsson Groth verkar vara vallon och kommer från Liege i Beligien. Han var Garmakare och kyrkvärd., och hans far hette givetvis Bryngel Groth, och dog i Säter.

Garmakare sysslade med att rena koppar.

Av Bryngel Groths söner blev Bryngel kolare, Asmus garmakare och Anders kopparsmed.

(Sjutton vete om det var dessa personer som kom i luven med Baltzar Thuns släkt så de for till Svappavara? ... japp japp, kom till Säter 1624, höll till i Avesta, och for till Svappavara 1657. Baltzar Mickelsson Thun var kopparsmedsmästare. Jag har för mig att jag läste om någon konflikt någonstans, men jag hittar inte det nu. Hursomhelst tror jag att vi kan utgå från att Mats och min släkt träffats i Säter.)

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Hansdotter Wert var dotter till Hans Ingelsson Wert (1600-1667), och Hans Ingelsson var Platgillemästare, harneskmakare och rådman i Säter.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Och så ska vi se om det blir något napp på Margareta Munktelia (1677-1746). I varje fall var hon också från Säter.

Hennes pappa var kyrkoherde och hette Martinus Olai Munchtelius (1620-1691) som kom från Munktorp utanför Köping och hennes mamma hette Anna Larsdotter Barchia.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Martinus föräldrar hette Olof Olofsson och var byfogde, samt Dordi Andersdotter. ... och där är vi nere runt 1600 jämt.

Och nu orkar jag inte trassla ut Barchias anor. God natt för nu!


160. Och äntligen dags för Theel och Bergström

Efter dessa långa utflykter i Leksand och Falun ända ner till 1300-talet och ännu längre, så återvänder jag med friskt mod till systrarna som blev mormor och farmor till Henrik Gahn (1820-1874). De hette alltså Anna Maria Bergström - Gahn (farmor) och Agneta Charlotta Bergström - Theel (mormor).

Agneta Charlotta var gift med Daniel Fredrik Theel, som (visar det sig när man googlar) hade anlagt en pipfabrik i Falun (från en text om kyrkbänkar i Falun).

Agnetas Charlottas och Anna Marias föräldrar hette Anders Bergström och Maria Elisabeth Berger. Anders Bergström var vågskrivare i Falun, det bör ha inneburit att han skulle skriva upp hur mycket kopparn vägde, och förmodligen var det han skrev ett underlag för skatteuttag och avgifter.

Om jag förstått saken rätt så fanns vid kopparvågen en vågmästare, och Anders B bör ha jobbat under denne.

Ska se om jag lyckas hitta något i husförhörslängder eller så.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Johan Gottlieb Gahn och Anna Maria Bergström bodde på Yttre Åsen 1776-86, vilket om jag minns rätt innebar ungefär där järnvägsstationen är nu. Johan Gottlieb var assessor. Det gifte sig i Falun 26/9 1784.

Och fabrikören Daniel Fredrik Theel (född 1728) gifte sig med Agneta Charlotta Bergström (f 1748).

Dessa hittade jag på "nångting" täkten medan jag hittar några andra Theel som verkar vara syskon varav en mademoisell född 1755 på andra sidan ån.

Gissningsvis har vår herr fabrikör varit gift två gånger och Agneta Charlotta är nr två. Dottern Johanna Charlotta (som alltså gifter sig med sin kusin) är född 1777, och barn 4 i denna kull.

När första barnet döps år 1668 (till Daniel) så är det ett stort uppbåd av faddrar, vilket markerar status helt klart.

Det står Rådman Daniel Theel (vilket skulle kunna vara farfar , född 1691, som också hette Daniel). Och så står det Brunmark och Zachrisson, Manufaktör Geisler och Herr inspectör Ingel Fallstedt, någon som heter Anders Theel och Albrecht Theel. (Men gudarna ska veta att jag inte fixar att säkert läsa vad som stod utan försökte gissa). Med på dopet är också systern Anna Maria Bergström, mademoiselle, och hon står sist i fadderlängden.

Och 28 dec 1767 gifter sig fabrikören med Agneta Charlotta Bergström.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Namnet "Ingel" pinglar ju alltid till som en klocka i huvudet, och när jag googlar på Ingel Fallstedt, så visar det sig att han är släkt med en massa Inglar (ev Mats farfar också) och dessutom vad det verkar gift med Daniel Fredrik Theels syster, i ett barnlöst äktenskap. Ingel Fallstedt var kronoavradsinspektor i Falun och hade varit student i Uppsala.

Man får väl förmoda att han även var bekant med Agneta Charlottas pappa också därför.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

"Geisler" var förmodligen Erik Geisler som var "markscheider" i Falun och lät mura ett hus av slaggsten som stod ända till 1977 då man efter tvåhundra år rev det .... Och huset stod klart ungefär samtidigt som det aktuella dopet.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Men nu ska jag jaga Agneta Charlottas och Anna Marias födelse, om det går ...

-'-'-'-'-'-'-'-'-

25 augusti 1748 föds Agneta Charlotta, och hon är alltså dotter till Anders Bergström (vars titel är Casseur). Jag känner mig lätt osäker på om moderns namn nämns, men det kanske står Elisabeth Berger om man tolkar det mycket välvilligt.

Faddrar finns i alla fall nämligen Assessorn Samuel Troili, fru Agneta Kolthof, Jacob Brandberg, Catharina Magdalena Brandberg, Erik nånting och jungfru Hedwig Barck.

Och så ska jag söka Anna Marias födelse ...

11 maj 1746 föds Anna Maria och åter är det Anders Bergström som verkar vara huvudperson...

Faddrar är Fredrik Munktell, Anna Christina Grot, Johan Bergström och Barbara Brandberg, Johan Bergström Johansson och Brita Charlotta Berger.

Fredrik Munktell är för övrigt anfader till vissa släktingar Arborelius (som kanske kan koppla ihop vissa släktlinjer). Han var bankokommissarie och riksdagsman.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nu ska vi se om Anders Bergström möjligen gifte sig också och om det då äntligen kan stå klart vad hustrun hette, men det slutar att jag får gissa att hon verkligen hette Maria Elisabeth Berger för det är lögn att hitta dem och handstilen är bedrövlig.

Myheritage är min bästa vän (igen) och skickar mig till Gävle och 1726, och en familj där de heter Groth ... så on track.


159. Lenell i Gamla Uppsala, och Ängeby, Lena

Detta är den sista tåten förutom lite ouppklarade ändar i det nuvarande släktträdet. Anna Helena Lenell, född 10 januari 1813 i Gamla Uppsala. Anna Helena gifte sig senare med Nils Petter Olsson, och fick dottern Emma Augusta som är Mats farfarsmor. Om jag förstår saken rätt så drev Anna Helena pensionat en tid i Falun, och hennes man var trädgårdsmästare.

Men nu ska jag se om det går att spåra henne i kyrkböckerna.

Den första lustigheten är att hon inte hette Anna Helena utan Anna Malena. Hennes föräldrar hette Matts Ersson och Anna Andersdotter. Pappa var bonde.

Mamma Anna var från en gård som hette Ensta. ... och på Ensta hittar jag också familjen i längden 1812-1819.

Den består av bonden Matts Ersson född i Lena 1779, och hustrun Anna Andersdotter född i Lena 1785, och döttrarna Maja Greta, Anna Malena och ytterligare en dotter som skrivs väldigt otydligt och dog tidigt.

Och eftersom familjen kom från Lena, så måste det vara därför de heter Lenell. Familjen kommer från Lena 1809 och flyttar till Lena 1818. Tyvärr är Lena i Uppland efter 1818 en plats där man inte tycks ha haft råd med bra bläck så husförhörslängden är svårläslig milt talat.

Nåväl, jag letar efter Matts födelsedatum och det som verkar vara riktigt är en pojke som kallas Matthias (!) född 9 november 1779, och vars pappa benämns Olof Olofssons måg Erik Mattsson och mamma Maria Olofsdotter.

Anna Andersdotter förefaller vara dotter till Anders Andersson och Margareta dotter till Nils Jansson (som tycks vara tolfman). Margareta borde heta Nilsdotter. Född 2 oktober 1785 i så fall.

I november 1807 hålls lysning för paret och jag tror januari 1808 vigs de. Bondesonen Matts Eriksson och Bondedottern Anna Andersdotter från Ängby. Jag tycker det står giftoman Modern i Elsta och broder Per Andersson i Ängeby.... men jag får söka vidare.

Det verkar som församlingen varit fattig för prästen skrev så tätt i den husförhörslängd jag hitintills kollat, men jag ska kolla mer.

I varje fall levde både Anna och Matts (Matthias) i Ängeby, och båda var något yngre syskon i stora familjer.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Annas föräldrar hette Anders Andersson (f 1753) och Greta Larsdotter (f 1757), och de tog över Gretas föräldrars gård. Gretas föräldrar hette Lars Andersson (f 1726) och Greta Mattsdotter (f 1725). I husförhörslängden 1786-96 har familjen minst fem barn och ett antal pigor passerar revy. Anna har två äldre bröder, som man kan anta fick överta gården.

Matthias (Matts) föräldrar har nio barn varav två söner är äldre än Matthias. Maria Olofsdotters (f 1748) far bor på gården. Olof Olofsson (f 1708) hette han.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Om man tittar på Lars Andersson (f 1726) och Greta Mattsdotter (f 1725), så verkar de ha haft tre döttrar, varav den äldsta, Margareta tar över gården med sin man.

Det bor fullt med pigor och drängar på gården.

På Olof Olofssons (f 1708) gård lever hans hustru, Christina Persdotter (1717-1775) i den tidigare husförhörslängden. Även där tar en måg över.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

I 1760-62 husförhörslängd står någon som nog är far till Lars Andersson eller Greta Matsdotter, men vad vederbörande heter är oläsligt. Kollar tidigare längd.

Men nu tycks jag inte komma längre.

Så nu lägger jag ner denna tåt för nu.

söndag 3 mars 2013

158. Oljekvistar och till dronning Christina.

Olof Nilsson (1770-1828) var född i Egeby, Östra Hoby, i Östergötland, och han dör i Norra Gycklinge. När hustrun dör i lungsot blir barnen fosterbarn alla vad det verkar (eller kanske några var vuxna), Nils Petter föddes ju när föräldrarna var 47 respektive 41 år gamla.

Olofs föräldrar hette Nils Olofsson (1728-) och Maria Pärsdotter (1727-) och DÄR kommer jag inte längre för nu.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Erik Gustafsson Oljeqvist (Margareta Elisabeths pappa) var född i Bränntorp i Flen 1738 och dog 1809 i Björnlunda, Södermanland. Han var trädgårdsmästare på Wolter Reinhold Stackelbergs och Ulrika Eleonora Ridderstolpes gods Öster Malmas underliggande gårdar i Södermanland. Erik Oljeqvist ska ha bott på Måstena.

Margareta Elisabeth var familjens 7:e barn vad det verkar.

Eriks far ska ha hetat Gustaf Nilsson Oljeqvist (1709-1772) och var mästersmed och hans mor hette Carin Eriksdotter (1711-1787). Erik var familjens andra barn och ende son av sex barn.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Gustafs far ska ha hetat Nils Johansson Oljeqvist (1670-?), och vara född utom äktenskapet och hans mor ska ha hetat Cherstin Jönsdotter, och om henne vet man just inget.

Det tycks som (enligt denna sida) att Nils och hans bror var frukten av någon form av adligt utomäktenskapligt förhållande.

Gustaf var den sjätte av sju söner.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Gustafs fru hette Carin Eriksdotter (1711-1787), och hon är åter en av de kvinnor om vilken vi vet just ingenting.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Erik Gustafsson Oljeqvists fru hette Christina (Andersdotter ) Sundström, och det enda vi vet är att hon ska vara född i Vrena 1732 och död i Bergstugan Björlanda (eller Björlunda) 1809.

Paret Erik och Christina tycks ha dött med fyra dagars mellanrum.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nu visar det sig att Oljeqvistarna är listade på adliga ätten Oljeqvist sida, och kanske får vi lite mer info där.

Och jag har fyllt i lite födelsedatum och så. Min lilla teori är att våra aktuella Oljekvistar är den ogifte kanslistens barn. Man kan ju tänka sig att han hade någon vän i viken som inte ansågs tillräckligt fin för giftermål, och att det därför blev som det blev.

Hurusom visar det sig nu att även Mats har en tåt ner till drottning Christinas hov och allt som försiggick där, med Posse och Steuchius mfl.

Kul

157. Parallella liv

Emma Augusta levde 1847 till 1920, och var född i Brittsarvet, och hon gifte sig 1884 med Karl Johan Hellberg (1848-1914). Före giftermålet står det i mina anteckningar att Emma Augusta var sin mor behjälplig i pensionatet som betjänade läroverkets och länsstyrelsens personal.

Här är det en liten specialare, då Emma sägs heta "Olsson", och inte något "dotter" namn.

Enligt de anteckningar jag fått, så hette Emma Augustas pappa Nils Petter Olsson (1817-1900) och hennes mamma Anna Helena Lenell (1813-1901). När Emma döps är bland andra skräddargesällen Klas August Lenell från Stockholm dopvittne, och man kan ju gissa att det kanske är Anna Helenas bror?

Spännande nog verkar Emma Augusta ha anor från annat håll än Falun. Hennes far, Nils Petter, är trädgårdsmästare och född i Östra Husby, Grindtorpet, i Östergötland, och i Falun bor de i kvarter 27 gård 3-5, i Kristine församling.

Anna Helena Lenell är född i Gamla Uppsala.

Om man nu ska komma in på ödets nycker så ligger Östra Husby strax nordost om Kuddby, där en annan av detta stora släktträds många intressanta personer kom från, nämligen Per Petter Bengtsson Öhnell. Och de växte upp i ungefär samma trakt vid samma tid.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-


I mina anteckningar framgår att paret gifte sig i Falun, dottern föddes i Falun, men de flyttade några år till Uppsala, men sen tillbaka igen, och det var då de bosatte sig i Lundtägten.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-


Nils Petter Olssons föräldrar ska ha hetat Olof Nilsson (1770-1828) och Greta Lisa Oljeqvist (1776-1822) och då framgår en till parallell till Per Petter Bengtsson Öhnell, nämligen att även Nils Petter blir tidigt föräldralös.

(Också föräldralös som min mormors mormor Anna Caisa Jakobsdotter uppe i Narken, eller som släktkrönikans dundercharmör Carl Gustaf Ludvig Kjellberg, som för övrigt också var trädgårdsmästare en tid).

När han var 8 (1825) år blir Nils Petter fosterbarn i Sockenbygropen, året efter flyttar han till Linköping, 1841 blir han dräng i en prästgård och 1843 flyttar han till Stockholm, och samma år kom Anna Helena Lenell som ogift till Stockholm.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Lite märkligt är det ändå med att han blev fosterbarn så tidigt, då fadern avlider först tre år efter det att han blivit fosterbarn. Han måste ha varit ofärdig på något sätt.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Greta Lisa Oljeqvist visar sig (förstås) ha hetat Margareta Elisabeth Oljeqvist. Och genom att jag hittade denna lilla länk får vi också veta lite mer om henne.

Hennes pappa var trädgårdsmästare och hette Eric Oljeqvist, och hennes mamma Christina Sundström, och de bodde på Leuvsund (Lövsund, Södermanland) när Margareta Elisabeth föddes. Faddrarna var (precis som i Carl Gustaf Ludvigs fall) mycket högadliga, de var Baron och major Adolf Fredrik Stakelberg, och prosten magister F. Horenius, med fru friherrinnan Charlotta Lovisa de Geer och fröken Wilhelmina Stakelberg.

Margaretha Elisabeth kom också att bli kammarjungfru på Mauritzbergs slott vid ryttmästare Gerth Adolph Klingspors hov. Mauritzberg ligger i Östra Husby. Hon gifte sig med Olof Nilsson 11 oktober 1807.


(Ja, ja det råkade bli lite reklam, men det är ändå kul att se lite på slottet där hon jobbade).

Jag fortsätter med en ny post ...

156. Anna Christina Bergs anor

Anna Christina Berg (1815-1891) är Mats farfars farmor, och hon var född i Ufnäs i närheten av Österå.

Anna Christinas föräldrar hette Jan Larsson Berg (1783-1850) och Anna Tägtström (1789-1871).

Jans föräldrar ska ha hetat Lars Månsson Berg (1750-1796) och Anna Jansdotter Forsbäck (1754-1840) född i Östanfors i Falun.

Enligt mina anteckningar var Lars Månsson Berg fjärde platsägare i gruvan, vilket man väl får anta innebar att han var bergsman (om nu någon tycker jag är obildad som inte vet, så är det väl så). Han bodde i varje fall på Ufnäs. Stackars Lars Månsson tycks ha dött av cancer.

Hans föräldrar, åter enligt mina anteckningar som jag fått av folk som sysslat med släktutredningar hette  Måns Göransson (1710-1787) och Malena (eller möjligen Magdalena) Larsdotter (1712-1790).

Även Måns Göransson och hans fru ska ha levt på Ufnäs.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nästa tåt är Anna Jansdotter Forsbäcks föräldrar. De hette Jan Eriksson Forsbäck (1726-?) född i Östanfors Falun, och Malena Göransdotter (1724-1782). Jan Eriksson var gruvarbetare enligt mina anteckningar.

Jan Erikssons pappa hette Erik Mårtensson (ca 1682-1731), och han var också från Östanfors, Falun.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Tägtströms pappa ska ha hetat Anders Andersson Tecktström (1763-1792) och var troligen född i St Kopparberg. Anders var gruvarbetare. Han och hustrun Anna Christiansdotter Järnberg (1760-1838) levde på gården 3 kvarter 63 i Elsborg.



Numera är Elsborg en väldigt mysig stadsdel i nära anslutning till Falu Gruva.

Annas far hette Christian Järnberg (1716-1785) och var gruvsmed, och var gift med Britta Andersdotter (1731-1809)


155. Jacob Ingelsson

År 1716 skriver någon vid namn Jacob Ingelsson en bok om släkter i Kopparbergstrakten, och man skulle ju kunna tänka sig att han var rätt nära släkt till våra Inglar.

Jag väntar lite med Ingel-spåret och får återkomma när jag försökt läsa denna bok.

154. Rusthållande Inglar och Linné

Om jag nu har fattat rätt om våra Inglar så levde Ingel Ingelsson (f 1719 el 1720) på Bergsgården på väg mot Grycksbo, där han blev rusthållare.

Rusthållare hade åtagit sig att hålla ryttare med häst och slapp därför vissa skatter.

Man får väl förmoda att det var tämligen välbergade gårdar som hade råd med detta. Dessutom var betet oerhört dyrbart och sällsynt, vilket framgår av att Linné på sin Dalaresa blev attackerad för att han lät hästarna beta utan lov.

Som sagt Linné passerade Bergsgården i början av juli 1734, när vår Ingel Ingelsson levde där. I denna skrift om Linnés dalaresa kan man läsa:


De startade sin dalaresa i Falun, den 3 juli och följde dåvarande riksvägen, som Karl den XI 
lät bygga upp till Siljansbygden. Den motsvarar i stort nuvarande Dalkarlsvägen. De reste via 
Östanfors, Stennäset till Bergsgården där de hade sin första rast. Det tog lång tid innan de 
hittade första grönskan. Skogarna var stenig och gall, ingen mossa växte där. ”Änteligen tog 
skogen emot till första vilostället, Bergsgården vid namn”. Mellan Falun och Bergsgården var 
det ganska ovanligt med någon växtlighet. 



Järn som sitter ute, gångjärn etc, frätes av kopparröken till rost. 
Vid Bergsgården fanns en kopparhytta med stora slagghopar, som sovrades för att rostas om 
igen. 
Han omtalar en Bjusgruva, vid  Studsarvet , som var nedlagd redan då. 

Örter var sällsynta såhär nära Falun, Tallförekomsten var god, gran fanns inte mycket och 
lövträd förekom än mindre. Han antecknar, på latin, de växter de stöter på. Det är inga 
ovanliga växter som finns efter Bergsgården mot Bjursås.  
Ovanliga fiskar noteras såsom grönsik, småsik, ål och harr, och de ordinära arterna gädda, 
löja,lake, id och örlax. Kvidd eller Igglingar anses av folket vara ganska ovanliga, men Linné 
menar att de är vanliga över hela Dalarna.  
Callan växte rikligt i dikena. Norrlänningarna gör sitt ”missebröd” av det – vilket Linné ville 
råda folket här att ta efter. 
Man har kålgårdar, våra tiders köksträdgård där man odlar lite rödkål. Humlegårdarna var fina 
vid bergsmansgårdarna. Humlegårdarna var tydligen viktiga på Linnés tid för han omtalar 
dem var än han befinner sig. 
Man höll på med höbärgning när Linné reste från Falun. De spädbarn man hade med vid 
höskörden låg i en vagga av kläde som sattes på en stång.  Betet är mycket magert – ”kring 
Falun gör marken boskapen ringa tjänst”. Man sår ej mycket råg utan mest korn, havre och 
”blenning”. Först när man kommer mot Bergsgården ser de första åkrarna. När de blir 
”orena”, dvs mycket ogräs, så läggas de till lindar (ängsmark och betesmark) när de bli sterila 
upptas de till åker igen. 

Rällor, röding, fiskas i Rällsjön som tillhör Leksand. Rällor fiskas om hösten ,när löven fallit,   
om nätterna med nät. 

Från UNESCOs beslut om att göra området kring Falu koppargruva till världsarv med slagghögar och allt klippte jag en liten karta som visar hur platserna Bergsgården, Österå och Falun förhåller sig till varandra.


Där beskrivs att i Österå, Bergsgården sysslade man med att rosta och smälta malm och enorma slagghögar finns kvar än. Husen impregnerades av den svavelhaltiga röken, och som Linné beskriver fanns knappt någon växtlighet när det var som värst.

I skogarna upp mot Rättvik låg fällda tallar som man barkat för att få barkmjöl under nödåren.

Vid Bergsgården fanns en kopparhytta med slagghögar som sovrades. Husen var bruna och liksom balsamerade (av röken får man förmoda). Bergsmansgårdarna var kringbyggda och skorstenen hade någon form av överbyggnad. Vid Bergsgården syntes de första åkrarna, och det verkar ha varit i stort sett omöjligt att odla närmare Falun. Överallt längs vägen låg kolmilsbottnar.

Ser ut som det kanske finns mer spännande info om Inglarna, då det finns en man vid namn Jacob Ingelsson från Warggården som skrivit om släkter i Stora Kopparberg. Skriften ska finnas på SOFI, så jag får väl ta och pallra mig dit någon dag.

153. Förste Hellbergarens mammas anor ... och Bergsmännen Inglarnar

Hans Johan Jansson Hellbergs mamma hette Margareta Hansdotter (1748-1802) och hon var född i Bengtsheden av Hans Staffansson (1718-1784) och Margareta Andersdotter (1710-) ... och återigen är Anbytarforum vår bästa vän.

Det tycks som Margareta var född i Gårdsved och flyttade till Skuggarvet, Sundborn med sin man.

Hans Staffansson ska i så fall ha varit son till Stephan Jacobsson (1680-1750)  i Holbergsveden, som var son till Jakob Hansson (1640-1709) i Österbyn.

Jacob Hansson var gift med Malin (d 1707) och hans far hette troligen Hans Nilsson.

-'-'-'-'-'-'-'-'-

Nu tror jag att jag inte kommer längre där, så nu får blicken vändas åt Inglarna.

Sara Ingelsdotter var gift med Hans Johan Jansson Hellberg 1788-1820. Hans svärfar Ingel Ingelsson (1749-1822) var ofärdig och Hellbergarna tog därefter över i Smidstugan.

Här hittar vi en familj som var bergsmän i Österå, och om jag förstår saken rätt innebar det att de hade brytningsrättigheter i någon gruva, om det nu kan ha varit i Falu koppargruva eller möjligen något annat gruvhål.

På myheritage hittar jag 7 matchningar på Ingel Ingelsson, och hans far hette i sin tur också Ingel Ingelsson, men vad hans mor hette finns det två förslag på, Barbro eller Elisabeth, bägge Eriksdotter. Jag får försöka spåra lite mer.

Ingel ska ha varit född vid Östanforsen i Stora Kopparberg. Föräldrar Ingel Ingelsson och moderns namn är lite oklart, ochså hos myheritage.

Det kan förutom Barbro eller Elisabeth ha varit Margt (eller kanske Margit).

Enligt min myheritage källa står det att Ingel Ingelsson (f 1720) ska ha varit rustmästare från Bergsgården, och hans far i sin tur ska också ha hetat Ingel Ingelsson och ha varit född 1680.




,,,