lördag 29 september 2012

84. Svenska Hektor, Rotholmens varv och Fors i Norrala

Det jag ska försöka skriva om ligger så långt bak i tiden att det kanske börjar bli tveksamt om det är en släkting det handlar om, men vare sig det är det eller inte, är det spännande händelser. (Dessutom njuter jag av det faktum att jag inte är historiker utan sysslar med historier, så om något är fel, så må det vara det).

Den person jag kommit på spåren som tycks vara en avlägsen anfader till Erik Nordlinder är en man som hette Sverkil Simonsson.

Sverkil Simonsson var född omkring 1516, och redan omkring 1535, när han bara var 20 år hamnade han i Fors i Norrala. Sverkil blev därefter uppsyningsman för Älvkarleby laxfiske 1543-1558. Därefter blev han löjtnant på fartyget "Svenska Hektor".

Svenska Hektor var ett örlogsfartyg med en vikt på mellan 500 och 1000 ton, och med 87 kanoner. Fartyget var byggt 1561-62. 30:e maj år 1563 var Sverkil med på en strid mot Danskarna vid Bornholm, och 11 september en strid vid Gotska Sandön.

Vid det stora sjöslaget mot Danmark och Lübeck, vid Ölands Norra Udde år 1564, under amiral Jacob Bagge, deltog Svenska Hektor och då var Sverkil skeppshövitsman. Den svenska styrkan bestod av 38 båtar och 5100 man. Effektiv räckvidd på kanonerna var 100-200 meter. Om det var längre tappade man kraft och kunde inte sikta väl.



Det största skeppet på svenska sidan var Mars. Under striden vek hela svenska flottan av och Mars blev ensamt kvar i striden. Skeppet försökte fly och danskar och lübeckare försökte äntra fartyget, så det blev strid man mot man i denna situation. Danskarna sköt fyrbollar mot Mars och en fyrboll hamnade i en kruttunna som sprängdes och satte fyr på skeppet. När det brann för mycket gav Bagge upp och blev tillfångatagen på ett Lübskt skepp.

Strax efter det att han lämnat skeppet äntrar Lübeckarna Mars med flera hundra man, men skeppet sprängs och går under med omkring 5-600 svenskar och 3-400 Lübeckare.

Svenska folket skyllde Mars undergång på den förbannelse som vilade över fartyget då Gustav Vasa tagit kyrkklockor och gjutit om till Mars kanoner. Vraket efter Mars tycks nu ha hittats, och här står det också lite mer.

Sverkil fortsatte sin marina bana, vad jag förstår som skeppshövitsman på skeppen Sankt Erik och även på det mycket stora skeppet Finska Svanen, samt skeppet Jägaren. Han deltog i ett flertal sjöslag. (Exempelvis vid slaget vid Bornholm 1565 var Sankt Erik amiralsskepp).

Framåt 60-års åldern får Sverkil så småningom översyn över skeppsvarvet Rotholmen vid Älvkarleby. Om varvsverksamheten kan man läsa här .

Som tack för sina tjänster till Vasakungarna fick han en förläning.

Sverkil Simonsson dog slutligen cirka 1590.

fredag 28 september 2012

83. Norrala, Arvstvister och Häxor

Jag googlade på Erik Nordlinders födelseår och hamnade i en fantastisk utredning av hans anor i Norrala. Namnet "Nordlinder" är säkert taget för att minna om just "Norrala".

Nu orkar jag inte gå in på alla detaljer vad gäller dessa anor (det är trots allt inte mina egna anor), men jag rekommenderar hugade släktingar att studera ovanstående länk och alla förfäder.

Släktforskarna som upprättat denna fantastiska släktutredning har nämligen granskat alla gårdar, mantalslängder, skattelängder, arvsskiften, fadderskap och tingshandlingar så att släktskap är utrett på både längden och tvären vad jag kan se.

Det kan tänkas att den hugade läsaren inte känner till Norrala? Norrala är en mycket gammal jordbruksbygd i en mycket bördig dalgång längs en å som har tämligen stor fallhöjd och därför kunnat nyttjas för vattenkraft. I dalen finns många fornminnen som vittnar om att folk levt sen urminnes tider i denna trakt. Där finns en kungsgård och Hälsinglands enda runsten. Det anses att Staffan, Hälsinglands apostel led martyrdöden här.

När jag började gräva i Eriks anor så fann jag att det verkade finnas tämligen stora gårdar, där familjerna gifte ihop sina söner och döttrar, och där samma släkt kunde återfinnas över många århundraden. Få människor verkade flytta in eller ut ur Norrala, utan man verkade vara sig själva nog.

Man kan ju föreställa sig att just dessa traditioner i en så småningom fullbyggd dalgång skulle leda till konflikter, inte minst i form av arvsstrider, och det är just vad som verkar ha hänt. Om mina norrbottniska släktingar ibland tvistade om fiskevatten och liknande, så handlade tvisterna i Norrala ofta om ägande av jordbruksmarken, och de flesta Norralabor verkade från tid till annan vara invecklade i någon tvist på tinget. Och, som sagt, att gifta ihop familjer, och att vara ömsesidiga faddrar till varandras barn verkar ha varit metoder för att bygga mycket mycket täta band mellan Norralas innevånare.



En av de mer remarkabla händelserna var att Norrala var invecklade i de stora häxprocesser som skedde under slutet av 1600-talet, och närmare bestämt 1673 var mor (Ingegärd Persdotter) och dotter (Margareta Jonsdotter), som är Erik Nordlinders anmödrar anklagade för häxeri. I denna bok (som jag verkligen hoppas få chans att läsa) kan man vad det verkar läsa mer. Det finns också en uppsats av Sandra Lantz (2007) från Högskolan i Gävle som heter "Hälsingegårdar, Vidskepelse och folktro i Norrala socken", som man kan ladda ner som PDF.

Om jag förstår saken rätt så dömdes Ingegärd och Margareta också till döden, men måste på något sätt ha benådats eftersom bägge överlevde 1673 med råge.

tisdag 25 september 2012

82. Hälsingeprästen Nordlinders bouppteckning

Efter att ha funderat lite hit och dit hamnade jag på att jag tänkte börja med att skriva lite mer om prästen Erik Nordlinder, pappa till Hälsinglands ros, sedemera Maria Elisabeth Gahn.

Erik Nordlinder föddes i Snarböle, som ligger i Norrala, Hälsingland, 7 januari 1793 (död 29/12 1853 i Bergsjö). Erik var son till Jon Jonsson (1760-1837) och Elisabeth Olsdotter (1757-1811).

Erik var alltså bondson, men studerade i Uppsala och tog studenten 1814 och prästvigdes 1816. Från 1835 var han kyrkoherde i Bergsjö, Hälsingland.



Erik var gift med Anna-Sofia Hasselblad (1795-1852). Tillsammans hade de tre barn.

En sak som gör att just Erik kan komma nutiden ovanligt nära är att hans bouppteckning finns bevarad. Där framgår att det är tre barn som ärver: Erik Olof (född 1827) studerande i Uppsala och Jonas Gustaf (född 1830) studerande vid Gävle gymnasium, samt Maria Elisabeth som är gift med bergsnotarien Henric Gahn.

Jag ska ta upp några av de saker som boet omfattade.

Guld, En slät ring, En sigillring En tandpetare.

Det finns både pannkakspanna och plättpanna, en kaffebrännare, en glödskyffel och fyra fårsaxar, nageltång, vikthållare med lod och 10 rakknivar, en spånkniv och två hållhakar, rotyxor och torvyxor bland järnvarorna.

Det finns smedredskap, snickeriredskap och stallutrustning. Det finns åkdon som vagn, gigg, trilla, schaise, åkkärra, en kibbika och åtskilliga skrindor, en dragkälke, släde och släpkälkar och 8 plogar (och jag har bara nämnt vissa åkdon).

Det finns jakt och fiskeredskap som not, nät och ryssjor, fisklampa, en båt med tillbehör, en ekstock, något slags gevär, en kulform, knallhattar och hagel.

Det finns väv och textilutrustning som vävstolar, spinnrockar, vävskedar, häcklor och bobiner.

Även allt linne och ylle förtecknas, som damastdukar och lakan av blånor. Bland annat finns 16 rullgardiner. Kuddarna är förtecknade särskilt var och en och numrerade. Det finns också sängomhängen med fransar.

Bland gångkläderna står det allra först en vargskinnspäls som är mycket värdefull.
Kapprock, syrtout och rockar av svart kläde. En skinnmössa och en rökmössa. Stövlar med galoscher. Sidenhalsduk, Cambridge halsduk, Cambridge näsduk och 26 prästkragar.

Bland möbler fanns exempelvis två spelbord, ett sybord, ett thebord, en skrivpulpet med stol och bokhylla, en gungstol, två oljefärgportraiter.

Det fanns träkärl som drickstunna, kaggar, kanna, bryggkar, mjölktråg, smörtjärna, mjölkämbar och såar, bunkar, tinor och spillkärl.

Det fanns logredskap och mockredskap.

Det fanns fem hästar, Felix, gråbrun 11 år, Frode rödblack 14 år, stoet Flora 11 år, stoet Freja 8 år och stoet Dockan 24 år. 23 kokreatur, och 6 äldre. Kvigor, tjur, kalvar, får, 2 gumsar, 8 lamm, 2 svin.

Bland diverse fanns en barometer, en termometer, ett bråckband, en rottingkäpp, tuggtobak, ett par glasögon, och ett par söndriga glasögon. En magnetiserad järnstång, pipskaft och piphuvuden, en större och en mindre kaftan, ett odugligt klaver, en gammal brudklänning av siden, ett defekt urverk, 26 kubikalnar takspån och 4 kubikalnar dålig takspån.

Behållningen efter skulder var 8862 (riksdaler gissar jag) och om man jämför med denna mans bouppteckning från samma tid skulle det vara värt som 6 hemman cirka. (Jag vet inte om uppskattningen är rimlig, men kanske någotsånär).

Något jag tycker är härligt med att läsa dessa listor med alla föremål, är den ordpoesi som ryms i alla beteckningar .... tunna, kagge, kar, tråg, ämbar, tina, så och bunke ....  exempelvis.

söndag 23 september 2012

Mellanspel

Jag har hamnat i många spännande tåtar hit och dit att följa vidare, och jag vet inte åt vilket spår jag ska gå. Jag skulle också tycka att det vore spännande att ta en titt på dödlighet på Allmänna Barnhuset, eller vad man kan få veta om livet på Långbro. Kanske kommer jag in på de spåren också, jag vet inte. Nu ska jag nog sova på saken och sen välja riktning.

81. Den seglande rådmannen och den sökande sångerskan



Denna berättelse handlar om ett äkta par vars äktenskap av allt att döma blev ganska olyckligt. De var en del av 1880- 1890-talets strömningar och påverkades och påverkade dessa. Det handlar om rådmannen Gustaf Richard Axel Öhnell och hans hustru Anna Henrietta Kjellberg.

Richard föddes 11 augusti 1854 i Klara, som son till Pehr Öhnell, som vid den tidpunkten var civilnotarie, men med tiden blev magistratssekreterare, och han hustru som hette Agnes Catharina Magdalena Ottiliana Sabelfeldt. Richard var 7:e och yngsta barnet. De äldre syskonen hette Hjalmar Casimir (f 1839), Agnes Ofelia (f 1841), Carl Herman (f 1842), Selma Gustava Otiliana (f 1844), Olga Magdalena (f 1847), Pehr Theodor (f 1851) och slutligen Gustaf Richard Axel (f 1854). När Richard föddes var pappa Pehr alltså ungefär 46 år och mamma Agnes ungefär 41år.

Pappa Pehr hade gjort en strålande karriär och köpte 1862, tillsammans med Johan Adam Carlström fastigheten på Arsenalsgatan 2-6, där de lät bygga ett nytt stenhus. Där växte Richard upp från cirka 8 års ålder. Under 1870 talet såldes fastigheterna av, mamma Agnes dog i lunginflammation 1875 vid 62 års ålder, och slutligen flyttade Pehr och Richard från Arsenalsgatan 1879. Pehr flyttade till hemmet för äldre som heter Drottninghuset (i närheten av Kungsträdgården), och dog ett år senare i cancer.

Richard flyttade istället till Hedvig Eleonora och bosatte sig troligen på Tullportsgatan 9. Där bodde han i varje fall 23 juni 1881 när han gifte sig med Anna Henrietta Kjellberg.



Anna Henrietta var dotter till Petter Carlsson Kjellberg och Mathilda Friman, och hon var född i mars 1863. Den unga bruden var alltså 18 år och 3 månader, och maken var närmare 27 år gammal vid vigseln. Ett år senare föds dottern Agnes Karin Mathilda Öhnell (f 3 maj 1882) och brodern Richard Harald föddes 17 september 1887 i Solna, hos Annas syster Selma Isidora Wohlin.

Även Richard gjorde en helt strålande karriär då han gick från extra ordinarie hovrättsnotarie, till stadsnotarie till rådman i Stockholm. Karriären avbröts 1907 då Richard blir sjuk och han dör 1908 endast 54 år gammal. 

Richard var bland annat engagerad i Stockholms stads arbetsförmedlingsanstalt och i Södra spårvagnsbolaget, som trafikerade sträckan Tegelvikstorget - Hornstull och där man införde elektrifierade spårvagnar. En stor insats gjorde han när det gällde att få Stockholms stadshus på plats:

"Stockholms stadshus' genesis kan förläggas till den 18 juni 1906. Då beslöto Stockholms stadsfullmäktige att på den s. k. Eldkvarnstomten uppföra ett nytt rådhus, alltså lokaler för huvudstadens magistrat och rådhusrätt. Beslutet hade föregåtts av många och långa utredningar, och den drivande kraften hade varit den energiske rådman Öhnell. När beslutet fattats drog mången en lättnadens suck och tänkte, att denna segslitna fråga nu äntligen kommit i hamn. Vilket långt ifrån var fallet."



(Richard Öhnell och hans båt Svalan)

Utanför sitt arbete var Richard en passionerad seglare och var drivande för att bilda Svenska segelsällskapsförbundet. Richard beställde segelbåtar och några av ritningarna till hans båtar finns bevarade.



-'-'-'-'-'-'-'-'-

Anna Kjellberg å sin sida var intresserad av Teosofi, vilket verkar vara en orsak till att hon och Richard tidvis kom att separera, och man kan ju undra hur det kom sig att hon började med den läran?

Först kan man undra hur Anna och Richard träffades? Ett förslag på möjlighet vore via Richards bror, Hjalmar Casimir, som ju arbetade vid tullen, och Annas farfar Carl Gustaf Kjellberg, som också gjorde det.

Sen kan man ju undra om Anna som levde i det feministiska 80-talet, kanske hade andra drömmar än att gifta sig och bli fru? Exempelvis hennes storasyster Thora var ju helt klart feminist och var aktiv i Fredrika Bremerförbundet.

Om jag inte missförstått det, så var Anna verkligen intresserad av en egen karriär, nämligen som sångerska. Det lär finnas åtskilliga av hennes noter kvar på landet, så där borde man kunna hitta hennes namnteckning och eventuellt någon anteckning, vilket vore spännande.

Vid slutet på 80-talet blev Teosofi en lära på modet i vissa kretsar. Teosofin har många mystiska andliga element, och teosoferna tror också på reinkarnation. Anna hade själv föreställningen att hon varit en svart svan i ett tidigare liv. 

Bland svenska teosofer visar det sig att Victor Rydberg, (som ju kände Annas pappa) blev en av de ledande. En annan av de ledande teosoferna var Ellen Bergman, en kvinna som var feminist ... och sångpedagog. Ellen var från början cellist men gick med tiden över till att undervisa i sång vid Musikaliska akademin. Jag vågar nog slå vad om en hyggligt stor slant, när det gäller att Ellen var Annas sånglärare.

Teosofin var spridd i konstnärskretsar, exempelvis var Värmlands konstnären Gustaf Fjaestad också teosof och Selma Lagerlöf var intresserad av teosofi. Anna lär ha rest till Värmland för att träffa någon förkunnare (om nu det är rätt ord), eventuellt en norrman. Eftersom Gustaf Fjaestad var teosof och tycks ha lämnat Stockholm för Värmland på 90-talet är det inte omöjligt att det var just för att höra honom som Anna drog västerut.

--'-'-'-'-'-'-'---

Större delen av deras gifta liv levde dock familjen Öhnell i Hedvig Eleonora eller Adolf Fredrik på olika adresser, inte minst i kvarteret Gjutaren på Birkagatan, som senare kom att höra till Matteus församling.

Till Nacka flyttar Anna och Richard från Matteus när Richard blev sjuk, eller möjligen var det Richard som flyttade med Anna, för att han inte förstod sig på hennes sätt att tänka.

I Nacka bodde paret på Grand Hotel Saltsjöbaden, och de flyttade dit den 31/12 1907, och tre månader senare 18 mars 1908 dör Richard av arterioscleros.

Ett drygt halvår senare, 29/10 1908 flyttar Anna Henrietta till Norr Mälarstrand 12 och i november 1911 flyttar hon därifrån.

Om man tittar i Blidö församling så återfinns Anna Henrietta på fastigheten Eneberg på Yxlö, och hon flyttar dit 7/11 1911 från Kungsholmen. Annas svärdotter besöker henne på Yxlan och förundras över svärmodern, som gör experiment med att odla växter under olikfärgade glas.

Anna Henriettas beteende uppfattas av sonen, och kanske av andra som förvirrat, och 1918 omyndigförklarades hon, och hon är under tre månader 1919 augusti till oktober, och en månad, från slutet av maj till 20 juni 1920 intagen på Långbro där hon sedan slutligen dog.

tisdag 18 september 2012

80. En oväntad skärningspunkt och biskop Jöns hemliga äktenskap?

Jag frågade min väninna L om hon visste om hon var släkt med Eva Elisabeth Kopp, mamma till Ulrika Lundberg, som fick Lea tillsammans med Carl Gustaf Leonard Kjellberg. Jag har inte riktigt klart för mig om L är släkt (får kanske anledning att återkomma till det), men jag fick veta att Eva Elisabeths pappa hette Dionysios Kopp (som tycks ha börjat arbeta i Tullen i Karlshamn sådär 1751). Och ... Eva Elisabeths mamma hette Maria Steuch eller något liknande ...

Ja, det där med Steuch känner jag ju igen från mitt släktträd, Susanna Steuch och Mattias Steuch och Petrus Steuch exempelvis. Alltså verkar det inte helt orimligt att Maria Steuch skulle kunna vara en släkting?

Jag har försökt söka kring detta, men inte hittat någon som skulle kunna vara en tänkbar fader ... förrän en teori dyker upp ... kan det vara Jöns Steuch (Johannes Steuchius) som var både biskop och ärkebiskop?

Vad talar då för detta? Ja, Dionysios Kopp dör 1803 och han tycks ha varit 83 år gammal och borde därför vara född 1720. Hans fru borde därför vara i samma ålder eller yngre. Hans första barn ? tycks ha dött i Karlshamn 1751, samma år som "googlandet" tyder på att han fick jobb där.

Alltså gissar jag att  frun var född cirka 1720-1730. Om man nu tar Jöns/Johannes Steuchius så blev han ju adlad och har enligt hävderna haft två fruar.

Johannes Steuchius levde 1676-1742, och han var biskop och ärkebiskop. Han adlades 1719 med namnet Steuch. Han efterträdde fadern som ärkebiskop 1730.

Han hade enligt det jag kan googla två fruar, först Elisabeth Spegel (1688-1720). Med henne fick han barnen:

Anna Margareta 1706-1723
Kristina Maria 1708-1739
Mathias 1709-1722
Ulrika 1712-1712
Jacob 1713-1714
Eva Elisabet 1715-1715
Elisabet 1716-1724
Ulrika 1719-1719

Sedan gifte Jöns sig med Ulrika Eleonora Franck (1687-1725). Och med henne fick han sonen

Jöns (1725-1769)

Låt oss anta att Jöns gifte sig en gång till i hemlighet efter detta. Med en kvinna av enkel börd, och att han fick en dotter, Maria, med henne. Alltså en Maria Steuch, som alltså skulle kunna vara född 1726-30 exempelvis, innan Jöns blev ärkebiskop i Uppsala.

Det är inte precis omöjligt att Jöns utsattes för påtryckningar att hålla ett olämpligt äktenskap hemligt, då familjen helt klart hade extrema ambitioner. Hur min anfader Christian Elingius utmanövrerades till Jukkasjärvi efter att ha gift sig med en olämplig kvinna i Åbo är ett exempel.

Denna tänkbara Maria Steuch skulle alltså kunna vara i precis rätt ålder för att vara Dionysios fru. Namnet "Maria" är ju också ett namn som används i släkten.

Indicier för att Maria Steuch skulle vara nära släkt med biskopen är exempelvis namnvalet på hennes dotter "Eva Elisabet", och dotterdotterns namn "Ulrika". Vilka är namn som uppenbarligen är vanliga i Jöns Steuchius släkt. Dubbelnamnet Eva Elisabeth är också tämligen ovanligt generellt sett, utifrån allt jag sett när jag studerat släkt.

Jag har gjort några mindre efterforskningar. Jag kan inte se att någon Maria Steuch skulle vara född i Karlshamn 1725 (som anges som hennes födelseår i husförhörslängden). Just de år då hon skulle fötts respektive Johannes Steuchius skulle vigts fattas födelse, husförhörs och vigsellängder i Karlstad, där han bör ha bott. Om någon på något annat sätt lyckas kolla upp min teori, så hör av er till mig, jag är mycket intresserad av resultatet.

I varje fall, namnet "Steuch" är helt klart ett namn som hänger samman med min släkt och det gör att "Lea" är den första person jag hittat som knyter samman Mats och min släkt, och dessutom möjligen L:s släkt.

torsdag 13 september 2012

79 Den charmerande tullinspektören och kungadottern

Denna bloggpost blir lite som en saga, för på sätt och vis är det en lite märkvärdig och besynnerlig historia, berättelsen om Carl Gustaf Ludvig Kjellberg. Carl var en stilig man med kvinnotycke, och han tvekade inte många sekunder över att förföra kvinnor. Därför fick han många många barn med många många kvinnor innan han tillslut gifte sig, och då inte med vem som helst.

Carl Gustaf Ludvig Kjellberg var född i Halmstad, 22 oktober 1805, enligt AMs anteckningar, men jag hittar honom i verkligheten den 22 augusti 1805. Carl Gustaf Ludvig är född på Övraby vid Sperlingsholm. Familjehistorien har gjort gällande att han skulle vara oäkta son till Henning Gustaf Wrangel, (f. 1780) som senare blev ägare till Sperlingsholm. I födelseboken står han antecknad som son till trädgårdsmästaren Martin Malmström och Bengta Tillgren.

Det remarkabla är de faddrar som den påstådda trädgårdsmästarsonen Carl Gustaf Ludvig fick, det var inget mindre än både Baron Wrangel, Grevinnan Wrangel, ytterligare en Wrangel och några andra mer eller mindre läsliga, men mycket adliga namn.



Den gode Henning Gustaf Wrangel bar omdömet:
"Han gjorde sig känd genom sina kärleksäfventyr, sitt häftiga lynne och sina dueller"
Och han lär även ha skrivit om sina kärleksäventyr i sin dagbok.

Man kan ju notera att pojken fick heta "Gustaf" som ju kan uppfattas som en liten blinkning till den unge fadern som av allt att döma varit på äventyr. Bara några år senare gifter sig Henning med en adelsfröken, så det var förmodligen angeläget att den som av allt att döma var en son, snarast fick växa upp någon annanstans. Det är ont om husförhörslängder just i Övraby, så det går tyvärr inte att följa Carl Gustaf Ludvigs, Bengta Tillgren och Martin Malmströms vidare liv i Övraby.

Carl Gustaf hamnade i varje fall hos en man som sägs vara hans morbror, nämligen Carl Henrik Kjellberg, som var trädgårdsmästare på Sörbytorp i närheten av Hässleholm. Inte heller i Sörby är det någon vidare reda på husförhörslängden, utan den börjar år 1821, då Carl Gustaf Ludvig alltså var cirka 16 år. Dessutom är Sörbys husförhörslängd ovanligt rörig, troligen beroende på att det fanns mycket statare, och att folk byttes ut i hög fart.

Jag har helt enkelt svårt att hitta Carl Gustaf i Sörby. Inte heller har jag hittat Carl Gustaf i Finja, där hans första barn, sonen Petter Carlsson Kjellberg föddes 1828.

År 1828 flyttade istället CG Kjellberg in i hus 391 i Karlshamn som trädgårdsmästare, alltså i huset där Ulrika Lundbergs familj bodde. Det står att han kom från Sörby, även om jag inte riktigt hittat honom där. Uppenbarligen blev det en romans mellan husets dotter och den 23-årige trädgårdsmästaren.

Efter två år blev Ulrika Lundberg med barn och åkte bort till Färelöv och födde sin dotter, men rätt snart tar hon dottern till sig och bor i hus 391, och år 1837 består familjen av hennes mor, änkefru Eva Elisabeth Lundberg född Kopp, och systern Cecilia Maria och dessa bägge kvinnor dog år 36 och år 39. Dottern heter Josefine Leontine Amanda Kjellberg (och var uppenbarligen erkänd av sin far eftersom just efternamnet Kjellberg står i husförhörslängden). Josefine var född 2/9 1830, och hon blev med tiden en berömd författarinna under namnet "Lea". Ulrika lever ensam med Josefine på en ny adress, och med tiden gifter sig Lea och blir känd och populär som Lea Wettergrund.

Under tiden i Karlshamn utbildar sig eller praktiserar CG, och blir Tullinspektör.

Den adress den nye Tullinspektören CG Kjellberg bor på år 1837, när han flyttar till Stockholm är nr 69, vilket visar sig vara Stadshuset i Karlshamn.

Carl Gustaf Kjellberg var Tullinspektör och kom till Stockholm där han bosatte sig på Långholmen, och bodde där sådär 14-15 år. Till Stockholm kom han från Karlshamn som framgår i inflyttningslängden 1838-1840 i Maria Magdalena. I anmärkningarna står det att han har en oäkta son med en mamsell Lundberg.

Carl Gustaf Ludvig bosätter sig på Långholmen och jobbar som tullinspektör. I huset finns ett antal pigor och hushållerskor som passerar revy.

(Nu kan det hända att jag missar några av Carl Gustaf Ludvigs damer, men här är i alla fall några som är säkert kända.)

Tillsammans med Christina Charlotta Widlund (som arbetade som piga i huset på Långholmen) fick han sonen Frans Gustaf Isidor Kjellberg (1841-1895) som blev mekaniker och senare en känd radikal tidningsman, och hans liv är väl värt att studera. Christina Charlotta flyttade dock rätt snart.

Istället levde han med Johanna Stenborg som är hans hushållerska (det finns pigor i huset också). År 1843 föds dottern Mathilda Gustava, år 1844 föds Selma Gunilla (som en tid bor hos Petter Carlsson Kjellberg), och 1845 föds Rosalie Augusta. Samtliga är förtecknade i böckerna över oäkta barn i Maria Magdalena. År 1847-48 verkar Johanna ha flyttat. Barnen flyttar in och bor hos Carl Gustaf Ludvig.

År 1851-52 blir Carl Gustaf Ludvig sambo med den fortfarande gifta friherrinnan Maria Elisabeth Cederström (f 18/12 1817). Maria har med sig sina två barn med friherren Alfons Cederström, barnen Polychron Maximillian (f 1843) och Ebba Emanuella (f 1847).


(Henrietta Koskull)

Maria Elisabeth hette Malm som ogift och var utomäktenskaplig dotter till kung Karl XIV Johan Bernadotte (1763-1844) och Henrietta Mariana Charlotta Koskull (1785-1841), som var känd för att även ha varit älskarinna åt Karl XIII. Hon var för övrigt känd för att vara musiker och harpist.

Alfons dör år 1852 och 1854 så gifter sig Tullinspektören med kungadottern.

År 1855 får Carl Gustaf Ludvig och Maria Elisabeth sonen Paul Fredrik, och år 1856 får de sonen Bror Knut (jag tror detta barn dör tämligen snabbt).

1858 flyttar familjen till Hedvig Eleonora.

Här kommer en period i Södertälje. Man får nog utgå från att Carl Gustaf Ludvigs äktenskap är stormigt och på upphällningen.

År 1862-65 finns Carl Gustaf på Dalarö tillsammans med den 17-åriga dottern Rosalie Augusta (som flyttat in från Stockholm 9/11 1862) i tullhuset på Dalarö. Han har flyttat dit från Södertälje samma datum. Det finns några pigor i hushållet. Rosalie läser berömligt och flyttar till Stockholm 1868, när hon är 23, och 24/10 1872 flyttar även fd Tulldirektören Kjellberg från Dalarö till obestämd ort.

Ytterligare barn som nämns i AMs papper är Viran Kjellberg Maass, Carolina Kjellberg (lektor), Carl Norrman och en son som heter Axel Norrman enligt denna artikel. Jag har tyvärr inte hittat dessa.

De helt säkra barnen är alltså åtta, han har två styvbarn och ytterligare eventuellt fyra barn utifrån AMs papper. Jag har också sett några "Kjellbergare" som är tänkbara barn.

Men, hursomhelst, nu tänkte jag avsluta berättelsen om den charmerande tulldirektören med sina mängder av kvinnor och massor med barn. Han fick ju till och med gifta sig med kungens dotter (även om äktenskapet helt säkert var väldigt stormigt).



onsdag 12 september 2012

78. Bryggare i med och motgång

Jag har varit inne på spåret Mats mormors farmors släkt, och hamnat bland Stockholms bryggare. Jag ska skriva vad jag vet, men det finns ett antal öppna tåtar, som man borde försöka utforska färdigt.



Mats mormors farmor hette Charlotte (Lotten) Emilia Karlbrecht gift Hazelius. Hon var född 24 januari 1805, Stockholm Klara, och dog 1876. Då hade hon varit änka i 14 år. Tillsammans med sin man, Lärftkramhandlare Per Abraham Hazelius, som hon gifte sig med 31 januari 1826, fick hon barnen Per Johan (f 25/4 1827), Fredrik Filip (1829) (Mats mormors far), Lovisa Catharina Charlotta (f 1831), Abraham Conrad (12/8 1835) och Emil August (17/9 1843). Jag har inte närmare utrett vad det blev av barnen, men de verkar ha levt till vuxen ålder allihop. 1850 är i alla fall Fredrik Filip utflugen, och jag har än så länge misslyckats med att spåra honom, beträffande vad han hade för sig de 20 åren till dess han gifte sig med Mats mormors mor.

Lärftkramhandlaren Per Abraham Hazelius med familj levde i alla fall i kvarteret Winstocken, Regeringsgatan 3 (alldeles nära Gustav Adolfs torg och operan i Stockholm), och det verkar som affären låg där också. De verkar ha flytt stan år 1848, men året därpå är de tillbaka på samma adress. När Per Abraham dog flyttar Lotten, och jag vet ännu inte vart.



Lotten var i varje fall dotter till bryggaren Peter Conrad Karlbrecht (Carlbrecht, Kahlbrecht) och hans hustru Catharina Florén. Hon har en bror med samma namn som fadern PC Karlbrecht född 23/8 1803. Det verkar endast ha varit två barn i familjen. Ovan är en "nålbok" som både Catharina och Charlotte ska ha haft, och som donerats till Nordiska muséet. Jämför kläderna och frisyren med Lottens kläder på målningen. Det verkar nästan som nålboken inspirerat till porträttet.



Petter Conrad Karlbrecht föddes den 12 november 1762 i Maria Magdalena församling på söder. Han var son till Jacob Conrad Kahlbrecht och Sophia Lampa. Fadern var bryggare och har från början låtit bygga huset på Blecktornsgränd 3, där jag förmodar att familjen bodde en tid. (Huset är ombyggt och numera förskola). Jag gissar att det är en äldre bror till Petter som är den bryggare Daniel Kahlbrecht som dyker upp i Uddevalla så småningom. Jag har tyvärr inte hittat förfäderna till vare sig Jacob eller Sophia, men jag gissar att Jacobs förfäder bodde i Tyskland eller invandrade, och att Sophia Lampas familj var släkt med familjen Lampa som hade mycket att göra med bryggerierna i Stockholm.

Det tycks inte ha gått så bra för den äldre bryggaren Kahlbrecht, utan hans namn finns på en lista över "tidigmoderna konkurser" och om jag läser rätt, så skedde konkursen 1768.

Det som jag vet är att Petter Conrad dyker upp som ägare år 1800 till ett bryggeri i kvarteret Uppvaktaren i Klara. (Troligen efter en bryggare Dubois). Detta kvarter låg alldeles nära Kungstornen på Kungsgatan, och jag tror det låg strax söder om dessa.

År 1802 gifter han sig med Catharina Florén (f 6 mars 1781). Vigseln är antecknad i Angarns församlingsbok, (7 nov 1802), men det står att de vigdes i Stockholm. Intill Catharina står det "Weda" och Catharina har mycket riktigt levt på gården Weda en kortare tid före giftemålet, som det verkar. Vilken hennes familj är framgår dock inte. Inte heller har jag hittat var i Stockholm det finns anteckningar om deras vigsel.



Bryggeriet måste ha gått mycket bra, och hade omkring 17-22 anställda mesta tiden. Tanken var nog att sonen Pehr Conrad ska ta över, då han 1824 står i husförhörslängden som bryggarlärling, men så blev det inte. År 1825 är Catharina antecknad som bryggaränka och sonen Pehr Conrad köper den tämligen stora egendomen Skytteholm på Ekerö, som han endast tycks ha lyckats behålla 5 år. Jag vet inte vad det blev av Pehr efter det.

Nåväl, Catharina gifter bort dottern året efter makens död 26 januari 1826, och fortsätter därefter att driva bryggeriet. 1828 tar Catharina ett fosterbarn, Olofvina som var född  4/11 1822, och alltså är sådär 6 år gammal. Olofvina är antecknad som Catharinas brorsdotter. Under tiden med Pehr Conrad finns det tecken på att de också hade fosterbarn ibland.

Olofvina bor kvar hos Catharina för gott. En tid i slutet på 1830-talet verkar det ha funnits en till fosterdotter född 1817, Carolina, och år 1841 dyker det upp en till fosterdotter som stannar permanent. Hon är född 1831 troligen, och heter Margareta eller Magdalena Enquist.



År 1844, efter nästan 20 års drift på egen hand, avvecklar Catharina bryggeriet, och flyttar istället ut till familjens egendom i Bromma som heter Bällsta gård. Några pigor och drängar följer med, och fosterdöttrarna. År 1852 verkar Catharina ha avlidit och egendomen säljs och Olofvina och Margareta flyttar in till Stockholm. Därefter vet jag inte vart de tog vägen.

Jag blev nyfiken på vem som kan ha varit Olofvinas föräldrar, och kommer med följande gissningar: Det fanns en Nils Gustaf Florén som var 29 år 1819 och som dömdes (tror jag) för att han avvek från artilleriregementet. Frågan är om han (om han nu var far) kanske dog därefter? Det finns även en kvinna som hette Carolina Humble (1793-1835) som var änka efter en bryggare Florén i Stockholm, och som gifte om sig i april 1826 med Carl Ludvig Trafvenfelt. Äktenskapet blev kort och barnlöst.

Man skulle ju kunna tänka sig att Olofvina var dotter till antingen Nils eller den till namnet obekante bryggaren (som ju eventuellt kunde vara samma person), det är i alla fall min teori.

Om fosterdottern Margaretas anor har jag inte någon bra teori alls.

torsdag 6 september 2012

77. Hazelius, Waern och CJL Almquist - Skogsliv i Värmland

Jag började utreda Fredrik Hazelius liv men hamnade så småningom i en historia som är värd att berättas, då den knyter samman olika personer, och även olika tider. Det är en historia som förklarar ett släktintresse för allmogekultur och det enkla livet, som varat i närmare 200 år. Men, i förbifarten slungade historien in deltagarna i helt olika karriärer, och den det gick sämst för, är den som fått historisk betydelse.

En gång för sådär 30-40 år sen eller så, så rekommenderades jag en bok av en av Fredrik Hazelius unga släktingar. Boken var Henry David Thoreaus "Skogsliv vid Walden"(1855), om det enkla livet i en koja i skogen. Men, många år innan Toreaus bok kom ut, cirka 1824-25 utspelade sig följande händelser.

År 1815 så startades ett förbund som hette Manhemsförbundet, som var ett moraliskt-patriotiskt förbund   som syftade till att uppfostra ungdomar i götisk kristlig anda. Man intresserade sig exempelvis för studiet av den fornnordiska litteraturen. År 1816 invaldes Carl Jonas Love Almquist som snabbt blev förbundets ordförande. Några av medlemmarna var Johan August Hazelius, Gustav Anton Hazelius och Jonas Waern.

Johan August Hazelius och Gustav Anton Hazelius var farbröder till Fredrik Hazelius, och Jonas Waerns bror gifte sig med Margareta Gahn vars son Leonard Maguns Waern gifte sig med Margareta Gahn, Maria Gahns (1850) syster och därmed Fredrik Hazelius svägerska.

Familjerna Hazelius, Gahn och Waern, var uppenbarligen nära släkt och vänner med varandra med många band sinsemellan.

Almquist var dock inte nöjd bara med föreningsliv utan flyttade till Värmland 1824 för att leva ett idealiserat bondeliv, där han med egna händer arbetade i jordbruket. Med honom till detta liv följde även Johan August Hazelius och Jonas Waern. Almquist hade också gift sig med sin ungdoms kärlek och Almquist kallade sig "Dannermannen Love" under denna tid.

Jorbrukandet gick dock inget vidare och redan 1826 fick idealisterna ge sig tillbaka till Stockholmstrakten.

Därefter gav sig Johan August in i en militär karriär, där han startade skolor för officerare och skrev även läroböcker till dessa. Johan Augusts son Arthur Hazelius ärvde faderns intresse för allmogekultur och grundade Nordiska Museet och Skansen.

Jonas Waern gjorde en kort militär karriär, och blev därefter chef för Uddeholm i Värmland. Han utsågs till riksdagsman vid riksdagen 1834-35, och 1844 utsågs han till statsråd, då kungen ville införa liberala element i regeringen. Utnämningen väckte uppmärksamhet eftersom Waern ansågs ha en relativt obetydlig samhällsställning. 10 april 1848 avgick han då kungen började bli alltför konservativ för Waerns smak. Det var alltså den våren då det hade varit revolution i Italien, Frankrike och Tyskland exempelvis. År 1857 adlades Waern och han blev därefter landshövding i Skaraborgs län.

Carl Jonas Love Almquist han blev lärare och rektor samt prästvigdes.

Med tiden försämrades Almquists ekonomi och han hamnade i händerna på procentare. Han flydde plötsligt landet och anklagades för förgiftningsförsök och förskingring. Under sin landsflykt begick han bigami och dog så småningom.

Ytterligare två personers öden hör samman med Almquist. Den tredje brodern Hazelius, Gustav Anton Hazelius förälskade sig i Almquists förra tjänsteflicka och de två dränkte sig i Edsviken 1 juni 1833. Samma dag skrev Almquist följande dikt:

Den drunknande simmerskan 
Omkring mig svalla vågor,  
jag simmar hem till ön.  
Den står i ljusa lågor  
för mig så mild och skön.  
Ack, om jag där re’n vore!  
Du ökonung store,  
mig hjälp uti gungande sjö!  
Ej nu ser jag strand’ av din ö!  
Blott Dig ser jag djupt i min håg!  
Jag sjunker djupt i våg!  

Till livets ö jag simmar,  
mig hjälper Jesus hand.  
Visst böljan om mig glimmar  
i flor blott ser jag land 

Jesus, min ökonung store,  
om jag därframme vore!  
Mig hjälp uti gungande sjö!  
Ej nu ser jag strand’ av din ö!  
Blott Dig ser jag djupt i min håg!  
Jag sjunker djupt i våg! 
Ytterligare info om denna tragedi finns på nättidningen Rötter, där det står om Gustafs son mm och jag klipper:

Fadern var Gustaf Anton Hazelius, var född 1801 29/6 i Jakobs fs, Stockholm och dränkte sig 1833 1/6 i Edsviken med författaren Carl Jonas Love Almqvists fosterdotter som han förälskade sig i som ”grönavågare” i Värmland när han med Almqvist och Waern levde i Köla som misslyckad hemmansägare. Gustaf Anton sägs ha varit en svärmisk anhängare till Almqvist och förleddes, som det står i litteraturhistorien till självmordet av Swedenborgs idéer om det fullkomliga äktenskapet i himlen. Gustaf Anton var redan gift (1826) med Birgitta Charlotta Fogelberg född 1803 11/12 på Åkersberg, Trollhättan, dotter till slussmästare Gustaf Fogelberg och Anna Charlotta Hullström. Hon dog kort efter makens död, 1838 3/3 i Stockholm och de små barnen, 3 stycken, togs om hand av farbrodern, generaladjutanten hos konungen Johan August Hazelius i Stockholm, även han vän till Almqvist. Underligt nog lämnade denne bort sin egen son Artur Hazelius att växa upp på prästgård på landet! 

Ja, som ett litet efterspel till allt ovan, så tycker jag att det är fascinerande att efter närmare 200 år, efter resan till Värmland, fortfarande ett antal speciellt från familjen Hazelius är så ovanligt intresserade och engagerade i historia och folkkultur. Exempelvis Kim Hazelius som skrivit om Snapphanar eller Esbjörn Hazelius som sysslar med folkmusik.

tisdag 4 september 2012

76. Feminister

Det är lite slumpartat vad som dyker upp när man Googlar namn, men en kul sak som dök upp igår är det faktum att åtskilliga av de 1800-tals kvinnor som jag skrev om i de senaste två posterna faktiskt var feminister.

Jag hittade nämligen Fredrika-Bremerförbundets årsberättelse från 1891. Och vilka kvinnor hittade jag där?

Jo, kvinnorna Gahn, Anna, Cecilia och Maria, samt dottern Maria Hazelius (Mats mormors mor). Dessutom hittade jag kvinnorna Kjellberg; Hulda, och Thora, samt Josephine Wettergrund (Lea).

Om man tittar i Riksarkivets brevarkiv så hittar man inte minst brev från Thora till exempel till Ellen Key och Selma Lagerlöf.

Lea Wettergrund, som ju var författarinna, brevväxlade med exempelvis Anne-Charlotte Leffler och Carl David af Wirsén, och hennes dotter Valborg, brevväxlade också med Selma Lagerlöf.

Som av en händelse hittade jag en recension av en bok om Anne-Charlotte Leffler i tidningen. Att hon var en tvättäkta feminist, och att även de borgerliga kvinnorna hade skäl att klaga framgår av citatet ur en av hennes pjäser:

... Bertas förebråelse i ”Sanna kvinnor” när hon säger till sin löjligt undergivna mamma att det inte längre är ”kvinnans största dygd att likna hundarna”. 

Även den borgerliga kvinnorollen upplevdes uppenbarligen så inskränkande att kvinnorna kämpade för att förbättra sin situation. Bland kvinnorna i staden ville man gärna arbeta, och yrken som dykt upp under släktforskandet var lärarinna, kontorselev, fotograf, pianist, konstnär, författare och läkare. Klart är att det var stora svårigheter i att få ett yrke och kanske en post och därmed bli självförsörjande men många kvinnor gjorde ändå detta.

Respekt till dessa kvinnors kamp under svåra förhållanden.

söndag 2 september 2012

75. Petter Carlsson Kjellbergs liv och familj


Nästa person i släktträdet vars liv jag ska försöka beskriva är Petter Carlsson Kjellberg (Mats morfars morfar).

Petter Carlsson Kjellberg (1828-1910) föddes 11 februari 1828 i Finja som oäkta son till piga Sissa (oläsligt efternamn). Fadder på dopet (fördes till dopet?) var bland annat Demoiselle Eva Charlotta Öfverberg (f 27/2 1804) som var dotter till prästen i Finja O Öfverberg (1766). En möjlig Sissa är därför pigan Sissa Nilsdotter (f 22/2 1803) från prästgården. Andra två dopvittnen är drängen Pehr? Och pigan Elna från Öraholma.

Jag studerar gården Öraholma. I närmsta husförhörslängd som finns bevarad (1833-38) finns Elna Bengtsdotter f 1803, gift med en Kjersten. Hon är född på ett ställe som heter I – berget. På sid 28 finns ytterligare en Elna och på samma sida finns förvisso en Sissa Månsdotter 10/8 1803. Vilket jag förmodar gör att hon antagits vara mamma.

Öraholma. Längst ner på sidan finns Petter med en stjärna, som länkas till en helt annan person (än Sissa Månsdotter), och det är mannen som heter Bengtsson och är född 1767. Jag tycker det står ”fosterbarn” på Petter.

I nästa volym av husförhörslängden blir det lite tydligare. Petter är fosterbarn och bor hos undantagsmannen Tufve Bengtsson (1767) och Enkan Tora Pers dotter (1767-1842). Petter flyttar till Christianstad 1841 (då han är 13 år) och Tora dör 1842.

Petter läser väl och är vaccinerad anges det när han kommer till Kristianstad. I flyttbetyget har han namnet Kjellberg, så ha var uppenbarligen erkänd av sin far tidigt. Han blir urmakargesäll hos urfabrikör J. Agrell och bor där de närmaste 5 åren. (Tomt nr 34 i husförhörslängden 1842-1847).

16/6 1846 flyttar urmakargesällen Petter Kjellberg till Stockholm. Var han bor där är oklart (jag har inte hittat honom än). Han verkar i varje fall inte bo hos sin far Carl Gustaf Ludvig Kjellberg på Långholmen.

4 augusti 1848 flyttar urmakargesällen till Göteborg, och 8 sept 1849 flyttar han därifrån tillbaks till Christianstad. Under tiden (juli – dec 1849) i Göteborg har han försökt starta en tidning för arbetare som hette Bildningsvännen  (tidning för bildningscirklar och arbetare) på uppmaning av Victor Rydberg.

Man kan ju notera att Petter försökte starta sin tidning året efter revolutionerna i Europa 1848, då det exempelvis i Tyskland fanns krav på pressfrihet. Åren 1845-46 hade det rått hungersnöd i Europa, och speciellt på Irland härjade potatispesten (1846-52).

I Christianstad startar Petter sitt eget urmakeri och gifter sig 1852 med Mathilda Friman (1830-1918) som har sin far tunnbindarmästare Peter Magnus Frimans samtycke till äktenskapet. I husförhörslängden är ständigt listade mängder av gesäller och pigor.

De bor i kvarter 30 i Christianstad och en period under åren 1855-70 bor även Petters svärmor med familjen. Dessutom flyttar Petters halvsyster Selma Gunilla Kjellberg (f 1844) till familjen 1860 för en tid. (Hon anges i husförhörslängden som syster och heter Kjellberg). Selma tycks ha dött år 1863 enligt husförhörslängden och AMs papper. Två teorier om varför hon fanns hos sin halvbror, var antingen för att hon var barnflicka eller också för att hon var sjuklig. 

Familjen utökas med en mängd barn:
Hulda Mathilda (f 1853)
Selma Isadora (f  1855)
Thora Gabriella (f 1857)
Victor Herbert (f 1859 och död som liten)
Hjalmar Emanuel (f 1861)
Anna Henriette. (f 1863)
Agda Julia (f 1864 död 1869)
Hugo Boldevin (1868-1870)

År 1868 grundar Petter den första svenska folktidningen ”Svenska veckobladet”.

18 september 1871 flyttar familjen till Stockholm, och 21 oktober flyttar de in någonstans i Hedvig Eleonora. Familjen består då av pappa och mamma Petter och Mathilda, med är också de halvvuxna döttrarna Selma Isadora och Thora Gabriella,  samt Hjalmar Emanuel och Anna Henrietta. Hulda är någon annanstans. (Det skulle kunna tänkas att hon bor hos sin farfar, ev som barnflicka till hans barn).

I Stockholm föds barnen:
Signe Augusta (i december 1871) och
Henning Leonard (1873).

År 1873-78 ger Petter Kjellberg ut tidningen ”Den svenska husmodern”.

Den 24 november 1874 flyttar familjen till Jacobs församling, och då är endast Thora, Anna och Hjalmar med. (Kanske övriga bodde i Christianstad då?)

Den 11 november 1876 flyttar familjen vidare till Adolf Fredrik, och nu är även Selma med. Thora är berömlig i kristendomskunskap.

Vid folkräkningen 1880 nämns att Hjalmar Emanuel är studerande, och i hushållet bor Thora, Henning, och Anna. (Både Selma och Hulda är förmodligen gifta vid det här laget). Pappa Petter har titeln ”Tidningsutgivare”. Familjen bor i kvarteret Oxen mindre nr 13 Adolf Fredrik, rote 5.

Nästa folkräkning 1890 bor familjen i kvarteret Stjernfallet 15 Adolf Fredrik, och Petter kallas Litteratör. Hjalmar Emanuel är notarie, Henning Leonard har ingen titel än, Thora är lärarinna och Signe är kontorselev.

1890 ger Petter ut tidningen ”Svenska husmodern”.

Folkräkningen 1900 bor Petter och Matilda ensamma i Jacob och Johannes rote 8 kvarteret Grundläggaren 7. Petter har titeln redaktör f.d. och folkräkningen 1910 hittar jag inte var de bor.

-’-’-’-’-’-’-’-’-

Barnens förhållanden började med en mycket romantisk förälskelse mellan Petters halvbror Isidor och dottern Hulda Mathilda. Det finns en bok med kärleksbrev: Isidor Kjellberg skriver till vackra Hulda

 År 1875 får Isidor och Hulda också ett kärleksbarn Hugo Emil Leonard Kjellberg, då Hulda är 22 år och Isidor 34. Hugo blev som vuxen redaktör som fadern.

Sen gifter sig i varje fall Hulda Mathilda med Oscar Emil Kjellberg (som jag ännu inte rett ut om hon var släkt med. Eventuellt var mamma Mathilda släkt med Oscars mamma som hette Elisabeth), och får sitt första barn med honom två år senare, Astrid Kjellberg-Juel (målarinnan). Även Gerda Kjellberg (läkaren) var ett av barnen, och det fanns tre syskon till.

Selma Isadora gifter sig med Per Nilsson Wohlin, urfabrikör från Kristianstad.

Thora Gabriella lever ogift.

Hjalmar Emanuel var gift två gånger, med Elisabet Alnander och Anna Berg. År 1900 var han tullskrivare vid kungliga tullverket och bodde i Göteborg.

Anna Henrietta gifte sig ca 1880 med Rickard Öhnell.

Signe Augusta gifter sig 1897 med Harald Lönnborg en dansk målare och fotograf.

Och Henning Leonard blev ingenjör och bodde i Luleå på Mjölkudden. Han gifte sig med Elsa Amalia Karlsson.

-’-’-’-’-’-’-’-’-

Fru Mathilda Friman är märkvärdigt anonym i denna beskrivning, men här är i alla fall en liten vittnesbörd om henne som person av barnbarnet Gerda Kjellberg: Både mormor och farmor beskrivs av Gerda som rika personligheter och goda sagoberätterskor.

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

Jag ska avsluta berättelsen med några små frågetecken ...

Var verkligen Petters mamma Sissa Månsdotter? Den "Sissa" med det oläsliga efternamnet som nämns i födelse och dopboken kanske var den "Sissa" Nilsdotter som bodde i prästgården. Och om det var den "Sissan" så kanske det i själva verket var demoiselle prästdottern som var Petters riktiga mamma? (Och pigan Sissa gjorde bara sin husmor en tjänst för att dölja skandalen). 

Petter tycks ju i varje fall inte ha levt med sin mamma alls, utan tämligen omedelbart ha blivit placerad hos fosterföräldrar, som tycks ha varit särskilt angelägna om att utbilda pojken i läsning (enligt prästbetyget), och, som jag gissar, skicka honom på yrkesutbildning till urmakare i Kristianstad. Det är väl inte otänkbart att det kostade en slant?

Kanske Demoiselle bekostade både ett och annat åt pojken, vilket hon ju kunde göra då hon var "fadder" åt honom och bar fram honom vid dopet.

Ja, det var bara en liten teori om hälften av Petters ursprung. Den andra hälften var helt klart Carl Gustaf Leonard Kjellberg. ... men det är en annan historia!

-'-'-'-'-'-'-'-'-'-

PS. I ett papper som AM har påstås det att Petter skulle vara fosterbarn hos sin moster, som skulle heta Hoppman. Detta stämmer inte, då fosterfadern hette Tufve Bengtsson (f 1767) (sexman och tillsyningsman 1815) gift med Nilla Svensdotter (f 1769), och Petter otvetydigt var fosterbarn där i husförhörslängderna från 1833-41 (boken runt 1828 fattas av någon anledning). Flyttattesten finns och han återfinns i Kristianstad hos mannen han var gesäll hos. Om Sissa Månsdotter var mamma borde fostermodern ha haft samma efterled i namnet "Månsdotter". Dessutom är Nilla Svensdotter väl gammal för att vara syster till Sissa.

Mellanspel - Om slaveri

Jag köpte en bok om slaveriet i Sverige och omvärlden under tiden fram till vikingatid, tidig medeltid i torsdags, och läste ut den igår. Det gav mig anledning att fundera över hur "fria" mina förfäder som jag berättat om var.

Träldomen i gammal mening upphörde på 1300-talet när folk blev kristna, då kristna enligt lagen inte fick hållas som slavar. Som påpekades i boken, det verkar inte ha lett till att några horder av slavar drev omkring längs vägarna, utan verkar ha gått ganska stillsamt till. Anledningarna kunde förmodligen ha varit att det inte riktigt verkar ha förekommit stora lantegendomar där man tvingade slavar att arbeta (ungefär som i Rom eller på bomullsfälten). Istället verkar slavar närmast ha varit prestige-egendom, som ofta återfanns i hushållet.

Hur man blev slav kan man ju fundera på. Man kunde bli slav genom att man blev "härtagen" dvs besegrades i krig, eller tillhörde befolkningen i ett område som besegrats. Man kunde bli slav som straff för ett brott. Man kunde födas till slav, och man kunde sälja sig själv som slav. Just det sista är en situation som liknar "lönearbete" hur man nu fick "lön" i tider där det inte direkt fanns pengar.

När slaveriet successivt upphörde så övergick nog slavarna ofta till att bli torpare och odla tilldelad mark mot arrende, eller till att bli pigor och drängar i hushållen, där de normalt var städslade för ett år i taget (om jag förstår saken rätt). Redan tidigare förekom tidsbegränsat slaveri framkommer det i vissa av våra medeltidslagar.

Alltså, det var ett flytande tillstånd från att vara slav till att vara fri. Att ta plats som piga eller dräng för ett år, kan ju uppfattas som att man sålde sig själv till slaveri under denna tid.

Om man funderar över ödet för vissa av de fattigaste av mina anfäder så finns det situationer där människor tycks ha hamnat i situationer som låg slaveriet nära. Man kan ju ta de fall där barn eller gamla såldes på fattigauktioner. Dessa personer kunde säkerligen inte lämna den gård där de hamnat utan vidare, och de var säkert också ålagda sysslor i hushållet som de inte kunde neka till. Farmors far rymde ju som 12-åring från en sådan situation.

Andra situationer som uppkom var när någon förälder dog och den andra föräldern inte kunde eller ville gifta om sig och också kom på obestånd. I dessa situationer hamnade ungdomar som pigor och drängar i andra hushåll, där de inte hade just något val än att stanna. Husbonden hade dessutom både rätt och skyldighet till husaga, så skillnaden mot träldom var måttligt stor.

Om man hade barn som kunde ta över gården kunde man ju ofta leva kvar i ett undantag, och fick väl hjälpa till efter förmåga i hushållet. Om det var så att man inte hade barn som kunde ta över, kunde man göra ett kontrakt på att överlåta gården till någon annan icke släkting mot att man fick leva som föregångsfolk. Dvs man skulle få bo kvar i något undantag och få hjälp med mat. Denna situation kan säkerligen ha varit något som mycket liknade slaveri.

Ytterligare en situation som fanns, var att man fick gå och tigga. Det fanns (om jag förstått saken rätt) ett system med socken-tiggare som hade rätt att vandra runt och få mat i olika familjer. Säkerligen fick dessa tiggare också utföra obetalt arbete i samband med detta.